Det finns tre villkor som styr regeringsbildandet efter söndagens val. Villkoren sätts upp av antalet mandat i riksdagen och av vår ”negativa parlamentarism” som innebär att när riksdagen röstar om talmannens förslag till ny statsminister så är kravet att hon/han inte får ha en majoritet av de röstande mot sig. Statsministerkandidaten behöver således inte ha en majoritet med sig för att bli vald. Det räcker att 1 person röstar ja om alla de övriga 348 väljer att avstå eller att utebli från omröstningen.
Första villkoret är att Sverigedemokraterna – som kommer att ha ungefär 65–68 mandat – accepterar statsministerkandidatens migrationspolitik. Detta skulle kunna vara en ren moderatregering eller kanske M, KD. En sådan regering skulle S, V och MP rösta nej till. De tre partierna har kanske 157 mandat eller något sådant efter valet. Vilket är betydligt mindre än de 175 som krävs för att ha en majoritet. Regeringen kan då väljas med hjälp av Ja - röster från M och KD (87 mandat ungefär) och nedlagda röster från SD. C och L röstar knappast nej utan lägger sannolikt ner sina röster. Ulf Kristersson skulle således kunna bli vald på det viset.
Socialdemokraterna skulle också kunna överleva en statsministeromröstning om SD lägger ner sina röster. Att S skulle kunna ha en migrationspolitik som accepteras av SD är inget svårt krav. V och MP lägger ned sina röster och de fyra borgerliga röstar nej; också det alldeles för få nejröster för att kunna fälla en säg Magdalena Andersson som statsministerkandidat för S.
Andra villkoret är att Vänsterpartiet behöver acceptera en ny statsministers politik i vissa avseenden. Det skulle kunna öppna för en regering av S, MP, C och L som tillsammans kanske får ihop 167 mandat eller något sådant. V med sina 36-38 mandat kan därmed ge en sådan regering majoritet för budget och andra viktiga politikområden. M, SD och KD är alldeles för små för att kunna blida ett negativt flertal vid en sådan omröstning.
Tredje villkoret är att Socialdemokraterna och de fyra borgerliga partierna bildar en stor koalition på tyskt manér. En sådan regering behöver inget godkännande av vare sig V eller SD eller MP. En mildare variant av detta är att Socialdemokraterna släpper fram - lägger ned sina röster - i omröstningen om Kristersson som ledare för en alliansregering med fyra borgerliga partier. SD: s röster blir då inte avgörande. Jimmie Åkesson skulle i och för sig kunna chikanera de borgerliga genom att rösta ja i voteringen.
Ledordet för de två första villkoren är att regeringen ”släpps fram” av antingen V eller SD. Även det sistnämnda villkorets milda variant behövr bli framsläppt av motståndare för att fungera. Endast storkoalitionen gör sig oberoende av vad utomstående partier gör/inte gör.
Det är upp till var och en att bedöma trovärdigheten och sannolikheten för de olika villkoren. Talmannen har fyra försök på sig. Faller talmannens förslag även i den fjärde omröstningen så ska det enligt grundlagen hållas ett nytt val för att om möjligt få till lite mer dugliga majoriteter.
Som jag ser på världen så är en regering enligt det första villkoret den i särklass mest troliga. (Det tredje villkorets milda variant är också tänkbar givet till att börja med att de fyra borgerliga parteirna tillsammans blir större än S, V och MP)
Hur mycket jag än vill och hoppas så tror jag att Socialdemokraterna – efter den valrörelse som man haft med alla utfästelser mot SD – skulle ha mycket svårt att kunna regera genom att indirekt släppas fram av SD. SD är nog heller inte så suget på en sådan utveckling.
Därför är Ulf Kristersson den mest sannolika statsministern efter valet. Det som kan omöjliggöra en sådan regering är att moderaternas valresultat blir så dåligt att partiet helt enkelt inte vill regera. Men det har jag svårt att tro.
Regeringen Kristersson kanske sedan inte blir så långvarig. Vare sig S eller SD är lätta att ha att göra med. Vi bör ställa in oss på extra val ganska tidigt i mandatperioden. Kanske redan till försommaren 2019.
Widar Andersson