Runt lunchtid i fredags gick jag genom den lilla västmanländska staden Sala. Jag hade gott om tid. Tåget till den socialdemokratiska partikongressen i Västerås skulle gå först om ett par timmar. Jag strosade runt lite lojt i stadens få centrala kvarter, köpte en flaska vin på Systemet och försökte hitta det hotell där jag bokat ett billigt rum för natten.
Jag ska inte dramatisera i onödan. Jag vet att en ska vara misstänksam mot plötsliga känslogenombrott i vissa situationer; de kan bero på så många olika saker som inte har direkt med den aktuella situationen att göra. Hur som helst. När jag gick där i Sala utan stress, på gott humör och utan försvarsmekanismerna påslagna så drabbades jag plötsligt av ett slags vanmäktig känsla; är detta Sverige?
Lilla Salas centrala delar dominerades av fattiga och tiggande människor, av några grupper med unga flyktingpojkar som vankade och cyklade fram och tillbaka och av de sedvanliga gatumissbrukarnas skrovliga röster där de vacklade fram med hjälp av rullatorer och kundvagnar.
Förlåt Sala för denna ensidigt mörka bild. Det finns självklart många andra och ljusare sidor av livet i denna stad. Den bild jag såg finns emellertid också. Salabilden är givetvis synlig på många andra håll i Sverige. Så dominant och så påtagligt oorganiserat överetablerat som tiggandet och flyktingpojkgrupperna framstod i lilla Sala har jag egentligen bara tidigare upplevt på Centralstationen i Göteborg.
Det var framförallt mixen av Salas gatubild och den stundande socialdemokratiska partikongressen i grannstaden Västerås som orsakade mitt känslogenombrott. För detta som händer och sker med Sverige i lilla Sala och överallt annars påverkar och förändrar Sverige på många kända och kanske ännu okända sätt. Vill Socialdemokraterna återigen etablera sig som ett starkt och återkommande regeringsparti så kan partiet inte hålla detta Sverige ifrån sig.
Det behövs vettiga förhållningssätt som styr upp saker och ting. På S-kongressen i Västerås diskuterades saken tämligen intensivt runt bord och bänkar utanför kongresshallen. I det offentliga samtalet har jag flera gånger tagit upp avsaknaden av en invandringspolitik. Många ville tala med mig. Ge några uppskattande ord. Tacka för det jag gör. Skälla på mig för att jag låg för nära SD. Och sådana saker. Så debatten finns där.
Nu behöver S hitta vägar att få upp diskussionen på ett mer öppet och principiellt politiskt plan. Det duger inte med ”snabbspår för nyanlända” eller med skäll på ”mörka krafter” som utnyttjar situationen. Det duger definitivt inte med det förhållningssätt som partivänsterikonen Göran Greider propagerade för i en sändning med SVT Forum på fredagseftermiddagen där vi båda förde ett samtal om socialdemokratin.
Enligt Greider borde S erbjuda ”alternativa syndabockar” för de arbetare och andra som attraherades av Sverigedemokraternas invandringspolitik där invandrarna görs till orsak för sådant som dålig äldreomsorg, låga pensioner och svag a-kassa. Greider menade att ”kapitalismen” och direktörerna borde lanseras som de riktiga syndabockarna; som orsaken till problemen i Sverige. Det här syndabockstänkandet är världsfrånvänt flummigt och samtidigt skrämmande – i ett historiskt sammanhang.
Socialdemokratin kan givetvis bättre. Tiggarna, den okontrollerat stora utomeuropeiska invandringen, kriminaliteten bland unga invandrade män, de fallande skolresultaten och den tilltagande ojämlikheten och fattigdomen i samhället vävs samman till en samhällsstory som riskerar att konkurrera ut socialdemokratin och alla andra som inte förmår att förhålla sig på ett vettigt sätt till detta nya Sverige som rusade genom mitt nervsystem i Sala i fredags.
Widar Andersson