Nima Sanandaji skriver sammanhållet och underbyggt om behovet av en ny arbetslinje. (Axess Magasin 8/2017) På ett övertygande sätt visar Sanandaji på otillräckligheten i den gamla arbetslinjens fokus på ”arbete före bidrag” som nu har transformerats till ”enkla jobb.”
”Kunskap behöver vara kärnan i nästa arbetslinje”, skriver Nima Sanandaji. Enligt den teknologie doktorn Sanandaji är det grundläggande att vi förstår de två ”breda trender” som styr utvecklingen.
Den ena trenden är migrationen som medför ”genomgripande förändringar i demografin i länder som Sverige.” Den andra trenden är de snabba förändringarna på arbetsmarknaden. ”De enkla jobben har som inte kräver förkunskaper har redan i stor utsträckning rationaliserats bort.”
Migrationen innebär inga problem att tala om när det gäller välutbildade migranter. Det tar lite längre tid än för infödda svenskar men de allra flesta av dessa migranter kommer till slut i arbete. Det finns heller ingen större skillnad i sysselsättning mellan infödda och migranter som har jämförbara färdigheter. Sverige är kort sagt inget rasistland. Arbetsmarknaden är tvärtom öppen och inkluderande.Problemet är den stora mängden mycket lågutbildade och på relevanta färdigheter fattiga migranter.
Sverige står inför en ”kraftig ökning av ojämlikheten” skriver Nima Sanandaji. Han refererar till undersökningar av ”inkomströrlighet”, till undersökningar av arbete och löner efter 10 år hos de som fick permanent uppehållstillstånd 2004 och han påminner om att en majoritet av de arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är utrikes födda.
Inkomströrligheten och kunskapsjämlikheten har ju tidigare varit något av en svensk paradgren och framgångsfaktor. Trenden från förr håller hyfsat i sig när det gäller barn i infödda arbetarfamiljer. För barnen från migranter från Mellanöstern och Afrika går det däremot helt åt fel håll.
Mer att läsa: Arbetarkonservatism.
Integrationen är, skriver Nima Sanandaji sämre för den andra generationen än för den första.
Kunskapsgapet mellan infödda och migranter är väldigt stort. Sanandaji hänvisar till undersökningar av PIAAC – ett slags ”PISA för vuxna” – där andelen som har ”mycket låga kunskaper i läskunnighet/matematik” mäts. Av infödda svenskar är andelen 10, 7 procent med mycket låga kunskaper. Bland utlandsfödda är andelen 52, 3 procent; alltså en majoritet.
Att rulla på i den gamla kunskapslinjens spår – sänkta bidrag – är vare sig ”sympatiskt eller konstruktivt” eftersom många av bidragstagarna inte har en chans att få ett jobb, skriver Sanandaji och tillägger att det ändå kan vara rimligt att sänka bidrag men att det då behöver kombineras med utbildning för arbete.
Självklart ska ett starkt fokus ligga på arbete. Den nya arbetslinjens kärna behöver dock vara kunskapsinhämtning för alla de som ligger så mycket efter.
Nima Sanandaji pekar bland annat på behovet av förändringar som skapar ”lugn och ro i klassrummen i invandrartäta skolor.”
”Lugn och ro” uppfattar jag som andra ord för kunskap. För det är vad som behövs. En statlig omläggning av de 50 sämsta grundskolorna till kunskapsskolor skulle på sikt ha mycket stor betydelse för välståndet och jämlikheten i det nya Sverige. Det är närmast obegripligt att regeringarna på senare år har varit så inaktiva på detta område som vad de varit. Problembeskrivningar och diverse projekt är förvisso legio. Men mycket mer blir det inte; vad det verkar.
Kunskap borde vara tidens lösen; inte minst för en socialdemokrati som har sin värderingsbotten i kollektivets framsteg.
Widar Andersson