Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.
Statsminister Stefan Löfvens valde att framträda tillsammans med tre stadiga myndighetschefer när han på måndagseftermiddagen för första gången på allvar klev in i bataljen om Transportstyrelsen.
Det var ett på många sätt klokt beslut. Transportstyrelsens nya GD Jonas Bjelfvenstam, Säpochefen Anders Thornberg och ÖB Micael Bydén la ut en formidabel bombmatta av fakta och av lugnande besked.
Mer att läsa: Stefan Löfven kliver in i matchen.
Alla slog fast att händelsen var ”mycket allvarlig”, alla redogjorde för alla insatser som gjorts för att skademinimera och Bjelfvenstam konstaterade för sig själv och för alla att ”vi har inga indikationer på att något otillbörligt har inträffat” på grund av det undermåliga säkerhetsarbetet vid Transportstyrelsens upphandling av IT-tjänster.
En icke önskad effekt av Löfvens beslut att uppträda tillsammans med ÖB; Säpo och den meriterade ämbetsmannen Bjelfvenstam blev emellertid att statsministern inte alls kunde matcha myndighetschefernas redighet och tydlighet.
Det politiska hantverket framstod som extra vagt och taffligt när det i strålkastarljusets sken simultant kunde jämföras med myndigheternas insatser.
Därför är det frågorna om politiken som lyser ännu starkare efter den gemensamma pressträffen på måndagen. Stefan Löfven sa själv att han ”verkligen gärna” skulle vilja ha fått information mycket tidigare än vad han fick. Varför fick han inte det?
Det för Transportstyrelsen ansvariga statsrådet Anna Johansson blev typ informerad sist av alla. Varför då?
Varför har inte inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist informerat om en så pass allvarlig händelse som att Säpo tidigt kopplar in åklagare i sin granskning av Transportstyrelsens ledning?
Det är dessa frågor som driver hela det politiska maskineriet med avgångskrav och möjliga misstroendeförklaringar. Dessa frågor är nu i realiteten de som återstår för medierna och för oppositionen att jaga vidare på.
Pressträffen på Rosenbad var en framgång för regeringen på det viset att den släckte många allvarliga eldhärdar i själva sakfrågan. ”Inget har hänt”; typ.
Däremot undrar jag om pressträffen samtidigt inte var som en bensinbomb på den politikpolitiska frågan om regeringens duglighet och kompetens?
Som Pyrrhus lär ha sagt efter ett slag mot romarna för sisådär 2000 är sedan: ”En sådan seger till och jag är förlorad.”
Widar Andersson