Den gångna helgen bjöd på två offentliga inslag i den pågående politiska affären om lagbrotten på Transportstyrelsen.
På lördagen framträdde försvarsminister Peter Hultqvist i Ekots ”Lördagsintervju” i Sveriges Radio. På söndagskvällen meddelades att statsminister Stefan Löfvens närmaste medarbetare på statsrådsberedningen statssekreteraren Emma Lennartsson fick lämna sitt jobb i regeringen med ”omedelbar verkan.”
Orsaken till Lennartssons avgång var enligt uppgift att hon underlåtit att föra vidare viktig information om händelser på Transportstyrelsen.
Peter Hultqvist lever även han under hotet om att tvingas avgå. Riksdagsmajoriteten planerar en misstroendevotering mot försvarsministern om ett par veckor.
Lördagsintervjuns programledare Monica Saarinen grillade försvarsministern med frågor om vad han vetat om och om hur han agerat utifrån det han vetat om i Transportstyrelsesaken.
Mer att läsa: Regeringens alla ryggar.
Peter Hultqvist gjorde ett stabilt intryck. Han balanserade i och för sig vid något tillfälle farligt nära gränsen till no go zonen ”Det här kan uppfattas som om jag försöker springa ifrån mitt ansvar.” Och sådant uppskattas inte. En politiker ska ta ansvar för det han/hon är satt att sköta. Vilket Hultqvist alltså gjorde i allt väsentligt.
Under Saarinens insatta och ofta kniviga utfrågning växte bilden fram av en försvarsminister som tagit ansvar för Försvarsmaktens del av härvan. När Hultqvist informerades så var Försvarsmakten redan igång med riksskademinimering när det gällde eventuella läckage av känsliga uppgifter som Tranportstyrelsens lagbrott kan ha inneburit.
När det gäller den allra känsligaste frågan om när och vad och hur statsminister Stefan Löfven informerats och agerat så markerade Hultqvist på goda grunder att det knappast var hans uppgift att tjänstgöra som något slags ”controller” av vilka statsråd och statssekreterare som talade med varandra om säkerhetsriskerna och polisförhören på Transportstyrelsen. Och det har han ju rätt i Hultqvist. Hans ansvar är primärt Försvarsmakten och det tycks som glasklart att försvarsministern har skött sina åtaganden i detta hänseende. Under några passager lät det som sagt som om risken fanns att Hultqvist skulle närma sig ett riskabelt flykt från ansvar beteende. Men det stannade vid ”nära”.
Monica Saarinen pressade Hultqvist med frågor om hans uppfattningar om den ”mörkläggning” av skälen till att regeringen tidigt 2017 skiljde generaldirektören från hennes arbete på Transportstyrelsen. Regeringens linje var att det fanns oenighet om hur arbetet skulle utföras på Transportstyrelsen. Vilket ju skulle kunna kalla det faktum att Säkerhetspolisen utredde myndighetens generaldirektör för brott med bäring på rikets säkerhet.
Peter Hultqvist ville inte tala om mörkläggning för sin egen del. Men efter några vändor fram och tillbaka sa han att det var hans erfarenheter att det bästa är att ”att säga som det är.” Så är det.
I och med Emma Lennartssons avgång så växer Transportstyrelseaffärens historiska dimensioner. Två avgångna statsråd, en avgången toppstatssekreterare och en avgången generaldirektör – måste med svenska mått mätt vara något slags rekord i ansvarstagande! Det vanliga brukar ju annars vara att typ inget händer.
Sakfrågan – en generaldirektör som begår uppseendeväckande och medvetna lagbrott och som erkänner dessa brott som hon sonar med böter – är nog ur ett sakligt perspektiv nog knappast värd att detta dramatiska ”ansvarstagande.” Men det är som det är med den saken.
Peter Hultqvist stärkte i mina ögon sina aktier genom sitt framträdande i Lördagsintervjun. Han har hållit god ordning på Försvarsmakten i denna fråga. Och han gjorde klart att uppdraget som controller på regeringskansliet inte ålåg honom som försvarsminister. Outtalat så sade han ju därmed också att den som verkligen är controller – statsrådsberedningen – inte har skött sitt jobb.
Vilket Emma Lennartsson nu har tagit ansvar för. Frågan är om det räcker? Peter Hultqvist kommer att klara sig igenom ekluten utan att tvingas avgå i närtid; den bedömningen gör jag fortfarande. Men det är inte säkert att mediegranskningen av vare sig statssekreterare och/eller statsrådsberedningen stoppar vid Lennartsson.
Ansvarstagandet kan svälla ut ännu mer.
Widar Andersson