Så har historien liksom gått ett varv. Min första bekantskap med invandringspolitiken var som ledamot i riksdagens Socialförsäkringsutskott 1991-94 där politiken då som nu hanterades. Den reglerade invandringspolitiken var självklar hemmaplan för i vart fall S och M. Gustaf von Essen (M) och Maud Björnemalm (S) skötte frågorna med bravur. Kraschen för forna Jugoslavien och krigen på Balkan gjorde att invandringen ökade ända upp till 78 000 beviljade uppehållstillstånd 1994. Året därpå var saker och ting åter mer normala med nivåer runt 30-35 000 personer.
Mer att läsa: Alla dessa goda kändisar.
Oavsett nivåer och volymer så var Vänsterpartiet och Folkpartiet – som jag minns det – kritiska mot politiken för att vara för stram och ogenerös. Det var det hela.
21 juni 2016 är en reglerad invandringspolitik åter hemmaplan för S och M; och några till. Vänsterpartiet och Centerpartiet är kritiska. Ungefär 10 procent av riksdagens ledamöter är nu som då negativa till regleringar och begränsningar. Det är det hela.
Riksdagsbeslutet innebär att ett drygt decennium av en obetänksamt lealös och omfattande utdelning av uppehållstillstånd har kommit till vägs ände.
Jag vet inte hur det kom sig att det gick som det gick; varför invandringen i mitten av 00-talet tycktes få bli som den blev; trots att en mycket stor majoritet av de vanliga ledamöterna inte alls gillade utvecklingen?
Har det någonting med Sverigedemokraternas allt mer tydliga närvaro i närheten av riksdagsspärren? Ingen offentlig person i medierna, i politiken och i statsförvaltningen ville utsätta sig för risken att anklagas för ”anpassning till SD.”? Har det någonting med Alliansens bildade och framväxt och regeringsinnehav att göra? Moderaterna läste sin ”sosseläxa” fel och fick för sig att den som ville framstå som ett slags ”moderna socialdemokrater” absolut inte skulle stå upp för en stram invandringspolitik? Skaffade sig identitetspolitiska rådgivare större inflytande över partierna under de här åren?
Sverige är långtifrån ett stängt land. Hittills i år har ungefär 20 000 uppehållstillstånd beviljats; varav 5000 grundar sig på arbete. 13 000 personer har ansökt om asyl. Det indikerar nivåer som är betydligt högre än 1980-talet, ungefär i paritet med de flesta åren på 1990-talet och betydligt lägre än vad som gällt det senaste decenniet.
Det finns således inget fog för påståenden om Sverige som ett slutet land.
Ni gäller det att hålla i. Regeringen behöver inte minst vara trygg med att ledningarna för vitala statliga myndigheter som Migrationsverket och Polisen inte återfaller i jasåjaha-politiken från förr.
Widar Andersson