Regeringens skärpning av invandringspolitiken är ur ett samhällsperspektiv helt nödvändig; även om den självklart inte är särskilt behaglig. Retoriskt har de två ansvariga statsråden Anders Ygeman och Morgan Johansson varit övertydliga med såväl mål som medel. Antalet asylsökande i Sverige ska kraftigt minskas. Uppemot 80 000 av de som sökte asyl 2015 kommer att behöva avvisas ur landet. Människor utan ID-papper får vända vid gränsen.
Snart kommer detaljerna i de förändringar i Utlänningslagen som flera partier i riksdagen överenskommit om. Då blir det ännu mer nödvändigt – och om man så vill ännu obehagligare – att stå upp för den nya politiken.
Läs gärna: Mittfältet har gått och gömt sig.
Ygeman och Johansson behöver stark support. Regeringen behöver tala med en röst om helomvändningen också ska alstra någon form av politisk nytta åt de två partierna. Det duger inte att ledande politiker gråter över de beslut man tar eller att ännu mer ledande politiker förklarar hur stolt han är över den tidigare politiken som nu har kastats på sophögen av honom själv.
Ett avgörande moment där regeringen behöver vara övertydlig gäller det ”papperslösa tillståndet” .
29 juli skrev jag här på WidarDirekt:
Sålunda betyder ett statligt nej till asyl – och försörjning – ingenting. Barnen går i skola, mamman läser svenska och en lokal domstol beslutar att Vännäs kommun ska betala socialbidrag till mamman som lagstridigt befinner sig i Sverige.
Regeringen behöver göra det helt klart att det juridiska limbolandet ”papperslös” avskaffas. Antingen har en person rätt att vara i Sverige eller så har personen inte rätt att vara i Sverige. Punkt.
Efter införandet av ID-kontroller och efter Anders Ygemans glasklara besked om att de som får nej på asylansökan ska avvisas så är den papperslösa eran förstås slut. Men regeringen har poäng att hämta genom att berätta det för medborgarna.
Widar Andersson