Riksdagens majoritet meddelade på torsdagen att de motsätter sig några av regeringens förmodliga förslag på skattehöjningar i budgeten för 2018. I ett gemensamt uttalande från de fyra borgerliga partierna -med senare instämmande från Sverigedemokraterna – meddelades att om inte regeringen drar tillbaka förslagen om flygskatt, entreprenörsskatt (3:12) och förslaget om att fler löntagare ska betala extra statlig skatt på sina inkomster; ja då kommer riksdagens majoritet att begära misstroendeförklaring mot något av de berörda statsråden.
Det finns mycket man kan säga om detta. Mycket av det som sagts har varit bort i tok. Populistpoeter, klassiskt liberala opålitliga ledarsidor och socialdemokratiska apparatchiks har öst galla över riksdagsmajoritetens tilltag.
Jag kan själv artikulera ett antal hyggligt stabila invändningar mot agerandet. För att inte tynga med för många punkter så nöjer jag mig med två: 1. Det kommer väldigt sent i mandatperioden. Det doftar lite väl mycket härtill är vi nödda och tvungna över det hela. 2. Skatterna de valt att peka på är lite för utstuderat taktiska för att vinna gehör. En skatt är väldigt mycket MP. En skatt är väldigt mycket V. Ingen skatt är särskilt mycket S. Samtliga tre skatter är tämligen pluttiga. Sveriges bästa tycks kort sagt inte styra riksdagsmajoriteten.
I själva grundfrågan är det dock tveklöst så att riksdagsmajoriteten är i sin fulla rätt att styra regeringen. I vår parlamentariska demokrati är riksdagen den första statsmakten.
Det finns många spelteoretiska inslag i det som händer nu. Och sådant ska inte rynkas på näsan åt. Politik är ett urgammalt hantverk som i grunden inte handlar om sakfrågor och värderingar och sådant. Politik är statskonst; att finna de för stunden bästa sätten att få inflytande och makt.
Därför är det intressant och relevant att diskutera sådant som vad som händer med S om MP lackar ur utan flygskatt och hoppar av regeringen? Hur underlättas och försvåras S övergripande plan om att få till en mittenregering efter nästa val av vad som nu sker? Blir SD: s tillvaro behagligare eller besvärligare vid det eller detta vägvalet?
Det som sker nu är varken högerpopulism eller något försök att rikta misstroendeförklaring mot socialdemokrater för att de är socialdemokrater; som Expressens ledarsida hävdade i en ogenomtänkt ledarkommentar tidigare denna torsdag. En eventuell misstroendeförklaring riktas mot regeringen om den inte hörsammar riksdagsmajoriteten. Inget konstigt med det.
Riksdagen har talat. Det är det hela. Socialdemokraterna har väl i grunden två väsensskilda alternativa förhållningssätt. Antingen visar regeringen stridslust och Stefan Löfven utlyser det extraval som aldrig blev av i mars månad 2015 till september 2017. Eller så visar regeringen anpassningsförmåga och plockar bort de tre misshagliga skatterna – av försumbar betydelse för skatteintäkternas total – från höstens budgetproposition.
Jag vet inte vilket som är bäst. Måste jag välja så säger jag anpassningsspåret eftersom det samtidigt är ett regeringsduglighetsspår; en positiv signal till medborgarna om att ”vi kan regera även i besvärliga förhållanden och även då andra söker ”strider för stridens skull.”
Jag lutar åt detta håll även av misstankar om att det kommer att bli extraval även efter ett eventuellt extraval i september och ett ordinarie val 2018. Politiken är volatil. Nya majoriteter har ännu inte satt sig. Det är klokt att inte trötta ut medborgarna med alltför täta plikter som väljare.
Widar Andersson