Opinionen för ett svenskt medlemskap i Nato har förändrats radikalt under det senaste året. Undersökningar i både TV4 och Aftonbladet visar på att det rentav är en majoritet av medborgarna som tycker att det kan vara en klok idé att ta det sista formella steget och träda in i Nato som fullvärdig medlem.
Det alltmer aggressiva uppträdandet från Ryssland och dess semidiktator Vladimir Putin har antagligen betydelse för det förändrade stämningsläget visavi Nato. Ryssland är ännu ingen militär supermakt – som Sovjetkommunisterna en gång var. Men Putin spelar ett högt spel med de trupper han har. Ukraina är utsatt för en långintensiv invasion från Ryssland. De baltiska länderna påminns genom incidenter och hotelser om vem som enligt rysk mening bestämmer över dem. Luftrummet i Finland och Sverige kränks regelbundet av Ryssland. Den nyligen bekräftade ubåten i Stockholms skärgård kan visserligen inte nationsbestämmas. I det allmänna folkmedvetandet behövs dock inga sådana övningar för att veta var ubåten har sin hemmahamn.
Vår egen Försvarsmakt fick visserligen en fjäder i hatten genom den hittade ubåten. Den bedriften är dock ett undantag i ett par år som kännetecknats av en bildsättning av försvaret som undermåligt. Den klena förmågan att försvara landet spelar nog också in för det förändrade attityden till Nato.
Socialdemokraterna har dock svårt att ens våga sig på en utredning om för- och nackdelar med ett medlemskap i Nato. Försvarsminister Peter Hultqvist sa tvärt nej när ambassadör Tomas Bertelman i sin av Försvarsberedningen beställda rapport rekommenderade en ”saklig och intressebaserad prövning av vad ett Natomedlemskap skulle innebära”. Den bör ”genomföras tillsammans med Finland”, det andra alliansfria landet i Norden.
Trycket från ryssen kommer sannolikt inte att avta. Socialdemokraterna behöver leverera mer än ord och ”säkerhetspolitiska råd” för att rusta Sverige försvar. Det finns vissa oroande indikationer på att S tänker sig att fixa detta genom att gå bakåt i tiden. SvD intervjuar utrikesminister Margot Wallström i dag söndag. Hon är noga med att säga ”alliansfrihet” så ofta det går. Lägg därtill försvarsministerns antydningar om återförande av allmän värnplikt och det tvära nejet till Natoutredning och det är inte alltför svårt att ana konturerna av ett 70-tal i retur.
Nå. Så illa ska det väl inte behöva gå. Som Per T Ohlsson skriver i sin vassa krönika i Sydsvenskan i dag så är ju en öppen utredning något helt annat än att slå fast vad som gäller. Med tanke på det spända säkerhetsläget, den förändrade opinionen i Sverige och det egna försvarets brister borde Stefan Löfven ta chansen att försöka befria S och Sverige från neutralitetsromantiken. Löfven kunde samtidigt passa på att lösa en kinkig personfråga som skaver i partiet:
”Det viktiga uppdraget att leda en sådan utredning hamnar av nödvändighet hos en företrädare för det största partiet. Och varför inte då hos en socialdemokrat som har vigt större delen av sin tjugoåriga riksdagskarriär åt försvarsfrågor?
Juholt var en outsäglig olycka för sig själv och Socialdemokraterna under sin korta partiledartid 2011–2012, men försvars- och säkerhetspolitik behärskar han.
Håkan Juholt tog plats i försvarsutskottet 1994 och blev ordförande efter valet 2010. Åren 2000–2007 var han ordförande i försvarsberedningen, där han hade huvudansvaret för den rapport som lade grunden till den svenska solidaritetsdeklarationen. Han har fungerat som delegat vid Natos och OSSE:s parlamentariska organ.
Den förvirrade yvighet som kännetecknade Juholt i andra sammanhang tycks inte ha satt spår i hans försvarspolitiska gärning. Även motståndare har vittnat om hans skicklighet och förmåga att ena stridiga viljor. En av dem är Allan Widman (FP), försvarsutskottets nuvarande ordförande, som har beskrivit Juholt som ”en komplett politiker”. Med sin skarpa vänsterprofil kan Juholt inte viftas bort av socialdemokratins säkerhetspolitiska museivakter.
”En person med sådan kaliber måste partiet ta tillvara. Det är resursslöseri att inte göra det”, sade Stefan Löfven när han hade ersatt Juholt som S-ledare.
Inget har hänt.
Men nu har Vladimir Putin gett Löfven chansen.”
Per T Ohlsson har flera poänger i sin krönika. Håkan Juholt är en omvittnat skicklig försvarspolitiker som faktiskt inte är vare sig höger eller vänster utan framförallt en socialdemokrat som gärna vill vara med och göra skillnad och dra ett strå till stacken. Ett ordförandeuppdrag i en öppen utredning om Nato skulle inte bara eller främst rehabilitera Juholts person och minne. Framförallt skulle en sådan utredning ha goda chanser att bli verklighetsanpassad och användbar.
Skippa neutralitetsnostalgin. Släpp fram Juholt.
Widar Andersson