Frankrike har sedan i natt infört undantagstillstånd och stängt sina gränser efter det vidriga terrordådet som i går kväll tog uppemot 120 människors liv i Paris. Det där med undantagstillstånd och stängda gränser lär dock inte hjälpa. Frankrikes ”problem” är att det är ett öppet samhälle där människor gör i stort sett vad de vill utan att någon överstepräst har något med det att göra. Det är förhållandevis enkelt för totalitära sekter att mörda en massa människor i en stad som Paris; eller för den delen i Stockholm. Öppenheten är vårt signum. Det är det vi är; öppna, sårbara, västerländskt inspirerade demokrater och humanister med alla våra förtjänster och brister. De allra flesta av de hundratusentals flyktingar och folkvandrare som vill norrut i Europa suktar just efter öppenhet och möjligheter och frihet.
Hur försvarar man sig mot ett gäng hjärntvättade dårar till män som gladeligen tar sina egna liv sedan de mördat så många som möjligt av ungdomar som samlats till en rockkonsert? Svaret är att det inte går.
Visst finns det mycket mer vi kan göra bättre. Att som nu i flera år ha haft helt öppna och obevakade gränser är förstås inte särskilt begåvat. Flatheten har kanske varit väl svenskt överdriven mot de svenskar som åkt ner till Mellanöstern för att slåss för hemska terrorgrupper. Förmodligen borde vi och många andra länders regeringar och befolkningar vara mycket tydligare med att hävda de västerländska värderingar om öppenhet och demokrati som är grunden i våra samhällen.
Allt det där går att påverka. Och mycket kan som sagt göras bättre. För dagen är det dock svårt att känna och göra något annat än stor sorg och empati med alla de tusentals människor i Paris som nu vaknar upp till en lördag där de inser att de mist barn, föräldrar, vänner och nära kamrater i ett vansinnesdåd.
Det har hänt förut. Det kommer att hända igen. Vi får inte vika ner oss. Inte sluta oss. Inte böja oss för medeltida religiösa ideologer som rabblar böner i grottor medan de skickar ut arma stackare med bomber runt magen för att slå till mot allt det som vi älskar och uppskattar.
Widar Andersson