I några ledartexter här i Folkbladet har jag diskuterat lämpliga förhållningssätt till Sverigedemokraterna i allmänhet och till invandringspolitiken i synnerhet. Texterna har uppmärksammats och skapat nya debattillfällen i tidningar, radio och tv.
Som ofta när en artikulerar frågor som är svåra men väldiskuterade lite under radarn så skapar sådana här ”debattutbrott” många nya kontakter och länkar till människor som tänkt mycket djupare och bredare på saken än vad jag har gjort. Och ibland även tänkt helt annorlunda; vilket naturligtvis är extra berikande för mig. Tack för det.
Det kontroversiella i sammanhanget är att jag dels hävdar att detta med SD inte handlar om en strid mellan rasister och ickerasister. Den motsättningen gällde kanske i SD:s barndom som ett rasistiskt nätverk och några år framåt. Vänstern och i viss mån Miljöpartiet älskar att utmåla sig själva som SD:s huvudmotståndare. Sverigedemokraterna har dock för längesedan växt om dessa partier. SD har siktet inställt på M och S. Denna del av min ståndpunkt retar framförallt vänstern som inte vill förlora sin snuttefilt som rasismens främsta fiende.
Ett annat kontroversiellt tema är att jag hävdar att sju av riksdagspartierna bjuder det åttonde på ett slags ensamrätt när det gäller kritiska invandringspolitiska utspel och påståenden. Dagens läge där det är sju partier mot ett så fort dessa frågor kommer upp till diskussion är ohållbar; i vart fall för den som gärna vill utmana SD om väljare och riksdagsmakt.
SD:s ingångsvärde är i sammanfattning att invandringen måste begränsas kraftigt (med 90 procent är en siffra som nämns) för att på så vis kunna rädda välfärdsstatens a-kassa, pensioner, med mera åt svenskarna. Ingen av de andra partierna tar i detta ingångsvärde på riktigt. Det fördöms och avhånas och förtigs. Det duger inte. Partierna – framförallt S och M vars nationella projekt utmanas – behöver skärpa sig. På ett så stort och viktigt samhällsområde som invandring bör det finnas i vart fall fyra, fem hyfsat hedervärda ståndpunkter för partierna att argumentera för. I centrum står detta med den nationella välfärdsstaten och invandringen. De övriga partierna behöver förhålla sig till detta på ett begåvat och anständigt sätt. Vilket inte kan vara alltför svårt. Problemområdena i politiken är många och omvittnade.
Det tredje som möjligen är kontroversiellt är beröringsskräcken vs Sverigedemokraterna. De övriga partierna får se upp så att de inte blir för ängsligt larviga. SD ritar just nu och den politiska kartan i en stor mängd kommuner och landsting. Helt nya konstellationer blommar upp där S regerar ihop med FP och C; ofta tillsammans med MP, då och då med M, men nästan aldrig tillsammans med V – i vart fall inte om något annat parti än MP är med i regeringskretsen.
Sådana majoriteter är självklart ofta bra. Många av dem borde ha gjorts för länge sedan. Men risken finns att en del av de här nya konstellationerna snickras ihop bara för att inte ge en handfull oerfarna och nyinvalda SD-politiker något inflytande. Vilket känns överdrivet ängsligt. Och upplevs som underligt i många väljares ögon.
Jag har aldrig – om jag inte har drabbats av nischad minnesförlust – varit med om en riktig partidebatt om invandringspolitiken. En debatt där partierna ger och tar, lägger fram argument och kritik och där det finns ett antal argumentationslinjer att följa och att korsa. Det är det som på sikt kan ge SD konkurrens och slopad ensamrätt på det invandringspolitiska fältet.
Widar Andersson