Det tog nästan tre månader. Men idag har maktförhandlingarna börjat på allvar. Om det flyger eller kraschar återstår att se. Fas två - av okänt många faser - har inletts. Gott så.
På tisdagseftermiddagen presenterade Annie Lööf en kravlista med politik som Socialdemokraterna ska ställa sig positiva till för att Centerpartiet ens ska börja överväga att tolerera Stefan Löfven vid statsministervoteringen som är planerad till onsdag nästa vecka. Kravlistan är av det slaget att Ulf Kristersson i Moderaterna skulle ha haft svårt att svälja alltihop.
Detta indikerar att Annie Lööf krav på Löfven inte är seriösa och ens antydningsvis bokstavligt menade. Antagligen förs det redan förhandlingar mellan C och S där dagens mycket borgerliga kravlista främst har funktionen att putsa på Annie Lööfs repiga borgerliga yta och sannolikt även har syftet att ge lite prutmån åt Vänsterpartiet som behöver vara med om en S-regering i någon form ska kunna säkra budgeten i riksdagen.
Att Socialdemokraternas partiledning på allvar har fått upp vittringen på statsministerposten understryks av att LO: s ordförande Karl Petter Thorwaldsson i en intervju med SvD har ställt sig positiv och av ”omtanke om förhandlingarna” inte vill yttra sig om centerledarens krav på liberaliserad arbetsmarknad (turordningsregler nämns särskilt). En sådan stillsam attityd från LO i deras kärnfråga har nog aldrig tidigare noterats.
En S-regering som byter ut V mot C som budgetpartner vore i mina ögon ett bra alternativ i ett antal sakpolitiska sammanhang. S skulle få en puff där bak för att förändra sina positioner i ett antal sakfrågor där de sitter fast.
Det finns en socialdemokratisk formel – som i o f s inte använda jätteofta – som säger att ”Skatter kan höjas och sänkas beroende på vad situationen kräver.” Så skattepunkterna på Lööfs lista är inga konstigheter tror jag. En del annat – välfärdsvinster, landsbygdspolitiken, med mera sådant – är heller inga problem. Bostadspolitikens förnyelse – framförallt hyresmarknaden men också annat – har påtalats och drivits under flera år av tungt S-folk som Göran Persson, Klas Eklund och Lennart Weiss. Där finns således ett antal goda argument som S kan göra till sina för att tillmötesgå C.
Peter Hultqvist behöver också ta ytterligare några steg mot Nato och försvarsanslagen höjas rejält. Detta kan S leva med.
S måste förstås se upp så att de inte blir för liberala och mondäna. Det finns alltid skäl till varför ett parti har åtta procent istället för tjugoåtta procent. Skälet är att de allra flesta ogillar det partiets politik. Socialdemokraterna behöver vårda sin konservativa och folkliga flank. För nära frotterande med små poserande liberala/vänster-partier kan innebära att S dras ner mot åtta istället för att röra sig upp mot 30 procent.
Det ”konservativa blocket” i allmänhet och SD i synnerhet är beredda på att fånga upp besvikna S-väljare från LO och från den så viktiga äldregruppen om S fladdrar iväg uppåt i det ljusblå.
De närmaste dagarna får visa vad som händer. Jag hoppas av politikerna förmår mer än att ge oss en nödregering som kommer till enbart av rädsla för SD och för folkets dom i ett extraval. En sådan regering är inte mycket att ha. Extraval är inget misslyckande. Och ingen kan nu säga vilka partier som kommer att gynnas i ett extraval.
Widar Andersson