När Kent Karlsson förbannade Barca-kritiken

Domartjafset och ältandet om det var straff (ar) eller inte klarar sig både du,  jag och resten av fotbollsvärlden utan. Vad som är mer intressant är den förvandling som skett där ute. Hur Barcelona-vinden har vänt, hur fler och fler byter sympatier och plötsligt förkastar allt som världens bästa lag tar för sig. Getingens Johan Orrenius är charmant som vanligt när han behandlar ämnet här. Själv hade jag förmånen att se 60 minuter av Barcelona-Milan med Kent Karlsson. När spanjorernas dominans var som störst och mest påtaglig, när Milan inte fick låna bollen och Barca lirkade sig ur varenda pressad situation med ett snuskigt vackert kortpassningsspel så tog Kent till orda. Guldbollvinnaren 1975 lackade uppenbarligen på gnället på Barcelona och menade att det laget gör är så nära perfektion det går att komma. Oförstående och förvånad över Barca-kritiken menade Karlsson att det bara är att lyfta på hatten och hylla. Jag håller med honom i mycket. Problemet är Barcelona har utvecklats till fotbollens Aleksandr Karelin. Ett fascinerande monster, beundransvärt bra men tråkigt överlägset.