Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt i samma radiostudio en fredagseftermiddag; bättre kan det knappast bli. De båda profilerade journalisterna har båda långa erfarenheter från arbete på public serviceredaktioner. Anna Hedenmo är mest känd för programledarroller i SVT: s Agenda, Aktuellt och i ”Min sanning”. Jörgen Huitfeldt har arbetat länge på radions Ekoredaktion, ansvarat för ”Lördagsintervjun” och har gjort många år på det dagliga aktualitetsprogrammet Studio Ett.
Huitfeldt slutade på Sveriges Radio för något halvår sedan eller så. Han gick till den privata sajten Kvartal.se där en av hans arbetsuppgifter är att göra ”Fredagsintervjun”.
Denna fredag var Anna Hedenmo gäst hos Huitfeldt på Kvartal. Det blev ett mycket intressant samtal om journalistik.
Det behövdes ingen radiopsykolog för att höra att Anna Hedenmo var något obekväm med att svara på frågor i en intervjusituation. Vilket inte alls störde intervjun. Tvärtom gav hennes stundom uttalade butterhet extra liv och djup åt samtalet.
Hedenmo är sedan något eller något år tillbaka ordförande i den anrika Publicistklubben. (PK) I den rollen har hon och styrelsen i PK nekat journalisten Chang Frick på ”Nyheter idag” medlemskap i PK därför att hans journalistik ”hetsar mot invandrare”. Jörgen Huitfeldt ställde frågor om hur de kunde vara så säkra på sin sak om ”hetsandet.”? Själv sa han varken ja eller nej till medlemskap för Frick men han förvånades över att Hedenmo kunde vara så säker på sin sak?
Vilket Anna Hedenmo tyckte var ”jättekonstigt” av Jörgen Huitfeldt. ”Jag har ju höga tankar om dig och just därför blir jag så förvånad”, sa Hedenmo.
Intervjun fick extra nerv där. Bra att de visade upp sin oenighet. Jörgen Huitfeldt kryddade på lite extra när han ställde frågan om Hedenmo inte såg ”ironin” i att mäktiga PK med journalister från etablerade och rika medier nekar medlemskap till en journalist som sitter ute i ”Hallunda med tre pers och gör en tidning?”
Anna Hedenmo såg inget bra i den frågan alls.
Delar av den cirka 45 minuter långa intervjun ägnades åt hur journalistiken står sig gentemot ”aktivism” och ”viljan att vara med de goda.”
Anna Hedenmo var kritisk till förhållningssättet såväl till migrationen som till Metoo. I migrationsfrågan dessutom dubbelt kritisk. Dels därför att det dröjde så länge innan invandringens volymer, villkor och konsekvenser började granskas på ett riktigt journalistiskt sätt. Dels undrade Anna Hedenmo vad det säger om journalistikens ”självständighet” att när regeringen tvärvände politiken i november 2015 så var det som om journalisterna också tvärvände sina perspektiv.
På ett liknande sätt såg hon faror i hur journalisterna förhöll sig till Metoo. Normal granskning upphörde. Vanliga frågor ställdes inte. ”Kvinnor kan ju också ljuga”, sa Anna Hedenmo.
Medierna är maktaktörer genom sina val av nyhetsvinklar och av vilka konflikter de plockar fram som mest intressanta. Diskussionen som Anna Hedenmo och Jörgen Huitfeldt bjöd på i Fredagsintervjun visade på medvetenhet och förståelse för problemen. Trovärdigheten står på spel.
Mer att läsa: Ska Ahlin dömas på rykten?
Vilket är mitt främsta skäl till att bestämt avråda från det samarbete mot ”falska nyheter” som de stora mediehusen nu inleder. Som siffror från Institutet för mediestudier visat så har människors förtroende för medierna sjunkit markant när det gäller rapporteringen om migrationen. De stora statliga och privata mediehusen höll inne med nyheter och uppgifter som gick på tvärs mot den rådande normen om att det bara är rasister som tjatar om invandringsproblem. Det finns en stor förbättringsresa att göra. Att i det läget sätta sig på höga hästar och vilka leka domare; det tyder tyvärr på tondövhet av ett mer svårartat slag.
Widar Andersson
PS Lördag 10 mars
P1-programmet Medierna visar idag att DN - ett av de mediehus som ska hålla ihop med andra statliga och privata redaktioner för att avslöja de som ljuger och hittar på i media - har, som Jan Scherman säger i programmet, allvarliga brister vad gäller källkritiken i det hårt vinklade och stort uppslagna "avslöjandet" om talman Urban Ahlin i december förra året. DN har - utan att ännu tre månader senare kunna visa på något som styrker storyn - anklagat talmannen för mobbning, hot och för sexuella trakasserier mot kvinnor. DN har hävdat att det finns en "utredning" där Ahlins "sex-sms" till en kvinna går att läsa. Men inget går att styrka. Chefredaktören Peter Wolodarski säger att det är en "pågående publicering" och att DN därför inte har bett om ursäkt eller publicerat dementi; fast jag vet att det finns de som har önskat det.
Alla kan göra fel - vilket DN har gjort - och då är det fräscht och friskt att Medierna granskar DN. Så ska det vara. De stora redaktionerna ska inte sitta i en klump och bestämma vad som är falskt och sant. Då går det illa. För medierna.
DS