Ytterligheterna regerar. Mittfältet har gått och gömt sig. Det är fascinerande hur det officiella Sverige så samfällt och så totalt kan gå i baklås. Asylmottagningssystemet är steg för steg på väg att upplösas. Staten lyfter inte ett finger.
Visst kämpar Migrationsverket på med sina prövningar av människors asylskäl enligt de regelverk som gäller. Enligt den färskaste statistiken från verkets hemsida får mellan 25 och 40 procent avslag på sina ansökningar. Enligt uppgifter i SVT:s Agenda (27/9) så är det emellertid så att ungefär 17 000 personer som fått avslag bara i år struntar i utslaget och stannar kvar i alla fall. Jag moraliserar inte över detta. Om jag själv kom från fattigdom och elände nere på Balkan eller Ryssland eller Afrika så skulle jag säkert försöka göra samma sak. Men saken kan inte enbart diskuteras utifrån individuella perspektiv. Det finns en samhällsnivå här i tillvaron också. En nivå som någon mer än ytterligheterna borde bry sig om kan man tycka.
På Kammarrätten i Sundsvall pågår ”skriftväxling” i ett ärende om en ”papperslös” människas rätt att få socialbidrag av kommunen där hen vistas. Tingsrätten i Umeå gav Vännäs kommun bakläxa när kommunen nekade socialbidrag. Tingsrättens dom överklagades till Kammarrätten. Mycket står på spel. Står sig tingsrättens dom hela vägen upp till sista instans så innebär det ett väldigt systemskifte. Personer utan asylskäl som fått nej av Migrationsverket men som väljer att bryta mot lagen och stanna kvar ges då rätten till socialbidrag.
Redan utan denna rättsliga process är allt detta med ”papperslösa” människor råddigt genom märkliga politiska reformer som tvingar kommunerna att hålla med skola och sjukvård åt människor som inte har tillstånd att vistas i Sverige.
Lägg därtill de märkliga turerna med slumboendet som tiggare har upprättat på privat mark på Industrigatan i Malmö. Malmö kommun försöker förgäves upplösa lägret. Staten säger nej. Nyligen beslöt Mark- och Miljödomstolen (!) i Växjö att kommunen bryter mot lagen om den försöker häva det olagliga slumboendet.
Samtidigt som det anländer ungefär tusen asylsökande personer om dagen till Sverige så kommer det också många icke-asylsökande flyktingar till Sverige. De är så vitt jag förstår på väg att söka asyl i något annat land i Norden. Eller också stannar de här och försöker dra sig fram på något sätt.
Polisens insatser är självklart viktiga i sådana här lägen med väldigt många okända människor i rörelse. Ett centralt uppdrag är att upprätthålla det som kallas för ”inre utlänningskontroll”; ett arbete som är tänkt att ersätta de indragna personkontrollerna vid alla våra Schengengränser i Europa. Enligt Gita Nabavi från Feministiskt Initiativ som tillsammans med S är med och styr i Stockholms kommun är polisens arbete ”motbjudande och provocerande”. (Metro 29/9)
Visst; Gita Nabavi och hennes meddebattör Gudrun Schyman är kända ytterligheter i sådana här frågor. Det kan man leva med. Det är helt i sin ordning. Men frågan är var mitten är? Borde inte i vart fall regeringen, domstolarna, debatten i public service och de statliga myndigheterna hålla sig där någonstans?
I kväll sänds insamlingsgalan ”Hela Sverige skramlar” på i stort sett varenda skärm; också här på folkbladet.se. Det är bra. Det är stort. FN:s flyktingorgan är snålt behandlat av medlemsländerna. De behöver massor med pengar inte minst för att upprätthålla standarden i många av de stora flyktinglägren i fattiga länder.
Men det är faktiskt inte förbjudet att tänka två tankar samtidigt. Bara för att det skramlar in friskt med pengar i insamlingsbössorna så behöver det ju inte eka tomt på mittfältet.
Widar Andersson