Ulf Kristersson tycks nu äntligen få pröva vingarna i något stort uppdrag. Stämman inom Moderaterna är förvisso ännu fyra veckor bort. Men som det sägs inför de stora börsbolagens bokslutsrapporter så har ”marknaden” redan räknat in Kristersson som ny partiledare för M.
Innan jag går vidare vill jag vara öppen med att jag och Ulf Kristersson har ett förflutet. 1995 – då vi båda var riksdagsledamöter – gav vi tillsammans med den dåvarande centerpartisten Dick Erixon ut boken ”Ett brutet löfte” på Timbros förlag. Den lilla boken har väl aldrig legat särskilt högt i Nobelprisspekulationerna. Men helt oäven är den inte även nu 22 år senare.
Stig-Björn Ljunggren, statsvetare med viss S-lutning anmälde boken i Svensk Tidskrift med de här orden:
”Poängen hos Kristersson, Andersson, Erixon är att demokratin måste återskapas, att politiker och medborgare måste hitta nya länkar får att kunna kommunicera med varandra. Det behövs ödmjukhet och en insikt om att Sverige kommit till vägs ände. Boken kan ses som ett exempel på att socialdemokrater och moderater kan samarbeta, åtminstone om det finns en centerpartist med i gänget. Att det skulle vara något for de nuvarande partiledningarna är naturligtvis inget att hoppas på, men nya tider kommer.”
Svensk inrikespolitik och parlamentarism är väl på sätt och vis nära den där ”vägänden” nuförtiden. Sedan Sverigedemokraterna på allvar etablerade sig som ett stort parti i riksdagen har de gamla styrelsevägarna tagit slut. Såväl S remarkabla enpartistyre som den borgerliga Alliansen har gjort sitt för stunden. Sverigedemokraterna (där för övrigt den tredje författaren Dick Erixon numera huserar som redaktör för tidningen ”Samtiden”) utgör heller inget regeringsalternativ.
Riksdagspolitikerna har prövat och provat sig fram för att kunna hantera det knepiga läget. Decemberöverenskommelsen – som fortfarande gäller trots att den är nedlagd sedan länge – ger största ”partikonstellation” rätten att få igenom sin budget.
Moderaternas avgående partiledare Anna Kinberg Batra öppnade upp spelplanen när hon i januari i år meddelade att M inte längre tänkte blunda för att det fanns sverigedemokrater i riksdagens utskott. Det skulle ”samtalas” med dessa i lämpliga frågor för att på så sätt mobilisera den bastanta majoritet i riksdagen som ingår i oppositionen.
Det blev ett väldigt ståhej om detta förstås. Vänsterns och liberalernas politruker och politiker gick igång och tjoade om att M nu ville regera ihop med nazister. Även många inom Moderaterna kände sig obekväma med utvecklingen. M tappade mycket opinionsstöd till Centerpartiet och till Soffan.
Nu träder Ulf Kristersson in på vägen. Han fortsätter på den av Anna Kinberg Batras inslagna vägen genom att ta två steg bakåt och ett steg fram. Han säger i min ”översättning” att ”Nej vi kommer inte att förhandla eller samarbeta med SD vare sig i utskotten eller någon annanstans. Men jag kommer inte att förbjuda dem att rösta på våra förslag.”
Vilket betyder att efter nästa val så finns det goda möjligheter/risker för att SD: s röster i riksdagen kommer att ha stor betydelse för vem/vilka som styr i landet.
Det är ett bra besked av Ulf Kristersson. Inte bra därför att jag går och drömmer om en borgerlig regering med SD-stöd. Utan bra därför att jag varmt uppskattar alla seriösa försök att putta svensk inrikespolitik upp på nya vägar med nya majoriteter. Ulf Kristerssons besked är också bra eftersom det borde pusha på Socialdemokraternas förnyelse rejält.
Moderaterna under Ulf Kristersson kommer nämligen inte längre att tvinga ihop S med V för att skapa den största ”partikonstellationen”. Istället kommer riksdagens majoritet att tala och styra. Vilket betyder att Socialdemokraterna så snabbt som möjligt behöver släppa vänstersargen och ge sig ut i den riktiga politikens frågor och reformutmaningar igen. Det ser jag fram mot.
Ulf Kristerssons besked öppnar upp politiken; det skapas möjligheter och tillfällen för djärva och vältimade politiker. En lång rad av möjliga konstellationer öppnar sig efter nästa val.
Min favorit är fortfarande S och M; gärna – för att tala med Stig-Björn Ljunggren – med en centerpartist i gänget.
Widar Andersson