Den så kallade Gymnasielagen började gälla den 1 juli 2018. Lagen gav ungefär 10 000 personer – i huvudsak pojkar och unga män från Mellanöstern, Afghanistan och Afrika – möjligheten att stanna i Sverige trots att de fått avslag på sina asylansökningar. Kravet på den som ville stanna var att han/hon skulle studera. Drygt 10 000 ansökningar om att stanna och studera har kommit in till Migrationsverket. Hittills har 7 500 fått tillstånd att stanna.
Anders Knape är ordförande i SKL; kommunernas och landstingens branschorganisation. I en intervju med TT är Knape djupt kritisk till hur staten har hanterat gymnasielagen: ”Nu måste man på nationell nivå bestämma sig för hur man vill göra. Antingen får man ge den här gruppen en chans att komma in i det svenska samhället på ett normalt sätt, eller så får man säga att "ni har fått era avslag och därför ska de genomföras".
Det är lätt att förstå Anders Knapes upprördhet. Gymnasielagen är inte seriös någonstans. Trots att lagen hängdes upp på studier så för Migrationsverket ingen statistik över utbildningarna. I detta skede görs heller inga kontroller av hur personerna klarat av sina studier hittills, skriver TT.
”Vi tittar inte på hur det har gått med studierna under de här 13 månaderna, om man varit i skolan eller vilka betyg man fått,” säger en tjänsteman på migrationsverket till TT.
Mer att läsa: Rasmus Lings låtsasvärld.
Enligt regelverket ska de som omfattas av gymnasielagen nu ansöka om förlängning. Då åligger det den studerande att kunna visa – genom närvarorapporter/betyg med mera – att man verkligen studerar. Den som inte studerar enligt lagens instruktioner ska förlora sitt tillstånd och lämna landet.
Ingen vet hur den här ganska stora gruppen unga män tillbringar sina dagar. En del är sannolikt och förhoppningsvis engagerade i studier som leder till jobb och egenförsörjning. Men SKL: s farhågor med lagen har besannats på punkt efter punkt, enligt TT.
”Lärare tvingas ta ett orimligt stort ansvar när deras betygssättning och närvarorapportering kan avgöra frågan om uppehållstillstånd och därmed enskilda livsöden. Många elever har inte tillräcklig utbildningsbakgrund och kunskaper i svenska för att klara studierna. (--) SKL bedömer också att det är få som kommer att kunna få ett arbete som uppfyller villkoren efter det att studierna avslutats.”
Lagen tillkom för att lösa inrikespolitikpolitiska problem. Miljöpartiet behövde ett invandringsliberalt plåster efter en svettig mandatperiod. Att få över Centerpartiet till regeringsblocket i en het fråga några månader före riksdagsvalet bedömdes också vara ett ändamål som helgade medlen. Ingen brydde sig egentligen på allvar om de här pojkarna och unga männen.
Det var liksom inte ens mödan värt att kolla upp om de verkligen studerade och om deras studieresultat. Allt var ändå bara på låtsas.
Men även låtsaslagar hinner ifatt sina skapare. Nu ska Migrationsverket besluta om eventuella förlängningar enligt gymnasielagen. Den som inte kan styrka sina studier och resultat ska lämna landet. Kommer det att ske? I några enstaka fall kanske.
Anders Knape varnar för ett ”växande parallellsamhälle när ungdomar börjar få avslag på ansökningarna om förlängt uppehållstillstånd, men ändå inte lämnar landet.”
Jag håller med Anders Knape om att staten borde ta ett större ansvar för gymnasielagens människor. Antingen raskt och effektivt göra pinan kort och se till att alla som inte studerar enligt lagen mister sina uppehållstillstånd och hjälps vidare till andra platser. Eller så får staten – som ett slags ursäkt – göra en rejäl social- och utbildningspolitisk ansträngning för att de på allvar ska få chansen kunna komma in i Sverige.
Widar Andersson