Häromdagen hade jag förmånen att vara med i ett samtal där moderata ledamöter från riksdagens socialförsäkringsutskott träffade aktiva moderater från Norrköping, Valdemarsvik och Åtvidaberg. Jag skriver om saken i dag torsdag på ledarsidan. Texten ”Moderat återtåg börjar” har fokus på rikspolitiska förflyttningar i invandringspolitiken och på M:s gruppledare i Socialförsäkringsutskottet Elisabeth Svantesson.
Mötet hade emellertid ett mycket intressant innehåll även i övrigt. Kommunpolitikernas bild av hur ”samarbetet” med Migrationsverket fungerar var fascinerande att lyssna på. Aktiva kommunpolitiker är vana att laga efter läge och att försöka göra det bästa av det mesta. Det lagstyrda och genomreglerade förhållningssättet på statliga verk som t ex Migrationsverket passar kort sagt inte riktigt ihop med attityden hos erfarna kommunpolitiker.
Sverige är just nu ett av länderna i Europa – eller kanske det landet – där det är enklast att leva som asylsökande. De asylsökande blir ständigt fler, antalet ensamkommande ungdomar ökar dramatiskt, handläggningstiderna hos Migrationsverket förlängs och – med alla överklaganden som kan göras och som görs av advokaterna – räknas i år snarare än i månader. Migrationsverket har i hastiga processer anställt över 1000 personer den senaste tiden vilket självklart påverkar både kvaliteten i handläggningsarbetet.
Eftersom politiken ännu så länge lämnar Migrationsverket åt sitt öde så finns det inga alternativ för verket. De regleringsbrev som utfärdats gäller. Verket får därför rulla på och handla upp asylboenden på den privata marknaden som sedan överraskande dimper ner hos förhållandevis små och fattiga kommuner som har ansvar för skola och förskola. Ansvaret för invandrarnas etablering i Sverige är dock sedan några år tillbaka överlämnad till Arbetsförmedlingen. Vilket också ställer till problem ute i de mottagande kommunernas verkligheter. Arbetsförmedlingen är lite som Migrationsverket. Saknar lokal förankring, är regelstyrt och endimensionellt; vet väldigt lite om skolor, bostäder och lokalsamhället.
De moderata politikernas berättelser om sina upplevelser av migrationspolitikens konsekvenser ute på fältet har många ingredienser. Det som gör starkast intryck på mig är hur de griper sig an situationen även när det är besvärligt. Det är liksom inte så mycket att välja på när det plötsligt ramlar ner ett par hundra asylsökande från världens alla hörn i en liten kommun med några tusen innevånare. Självklart är det så att oavsett vad det står i lagar och regleringsbrev så blir det ibland lite si och så med skola och förskola. Vilket säger sig självt. Hur skulle t ex Åtvidaberg eller Valdemarsvik på ett par veckor kunna ordna fram skolor och lärare åt femtio barn i olika åldrar och med helt olika skolbakgrunder? Men de försöker; vilket hedrar dem.
Migrationsverket skickar med pengar – stora pengar för små kommuner – vilket säkert lockar kommunalråd med ansträngda ekonomier. Ingen jag har talat med förnekar till exempel att kommunen tjänar pengar på att ta emot ensamkommande flyktingungdomar.
Frågan är hur situationen är i de här kommunerna om ett par, tre år? Migration och integration är två olika saker. Det läget vi har just nu är att trycket är högt både för migrationens mottagande av asylsökande och för integrationens inlemmande i samhället. Håller detta dubbla tryck i sig under de kommande åren så kommer det att uppkomma mycket stora kvalitetsbrister i mottagandet som sådant och i integrationen.
Kommunpolitikerna jag mötte efterlyste mer framförhållning och bättre samarbete med Migrationsverket. Det tror jag är ett minimikrav.
Widar Andersson