Moderaterna delar alltmer uppenbart ett tungt problem med Socialdemokraterna. Båda partierna dras med följeslagare som inte är särskilt ändamålsenliga i det nya politiska landskapet vars huvudregel är att ingen vettig regering i långa loppet kommer undan med mindre än att respektera Sverigedemokraterna som ett parti som det ibland talas och överläggs med.
På lördagseftermiddagen meddelade Centerpartiet och Liberalerna att de kommer att rösta nej till moderatledaren Ulf Kristersson som statsminister. Detta till trots att den regering som Kristersson skulle leda var avsedd att bildas på en politik som i allt väsentligt var C: s och L: s egna politik. C och L har nämligen satt sig i ett hörn där avståndet till SD är viktigast av allt. Och då kan det inte bli något regerande för dem. Men att de även går så långt som att rösta nej till ett försök att få moderatledaren vald till statsminister; det är förvånande och flyttar oss tillbaka till den gamla ordningen som rådde före alliansen då socialdemokratiska regeringar och borgerlig osämja var lika naturligt som livet självt. Ebba Busch Thors besked om att KD kommer att rösta ja till en Kristerssonregering - där hon själv sannolikt skulle ha medverkat - var en klen tröst för moderata tigerhjärtan.
Mer att läsa: Hyckleri om Sverigedemokraterna.
Socialdemokraterna har det heller inte så muntert på vänlistan. Även om chansen nu kanske finns att byta ut vännen V mot nya vänner i C och L så skulle en sådan regering – även med miljöpartiets röster inräknade – inte att få majoritet i riksdagen. En statsministerkandidat för en sådan regeringsbildning skulle bara kunna tolereras om den sitter på vänsterpartiets nåder i form av nedlagda röster. Och hur skulle det ta sig ut i praktiken för C och L?
Den bästa och faktiskt mest rationella regeringen är ju den mellan M och S. Gunnar Wetterberg i Expressen och Lena Andersson i DN har kompletterat duon till en trio genom att infoga Liberalerna i sammanhanget. Därmed skapas inte bara majoritet i kammaren utan också en ordentlig och spretig opposition och - inte minst - kan Liberalerna bistå med såväl den första kvinnliga statsministern Cecilia Malmström som med rollen som gemensamt och enande irritationsmoment för M och S. En sådan regering vore ju för bra för att vara sann såsom jag ser på världen. Det värsta med sådant som är för bra för att vara sant är dessvärre också just precis det.
De sju partierna kan förvisso återigen komma överens om att bilda en ny variant av decemberöverenskommelseregering där S styr och där budgeten ska godkännas av C och L. S, C och L skulle med 151 mandat kunna utropas till ”största partikonstellation” och ges makt att få igenom sin budget. Om det inte blir något sådant så tror jag att riksdagens majoritet till slut ändå ger en chans för en liten M-regering att prova lyckan i en riksdag där SD finns.
Widar Andersson