Stefan Löfven har varit partiledare för Socialdemokraterna sedan januari 2012. Han är således ingen nybörjare längre. Särskilt inte efter de gångna fyra åren som statsminister i en minoritetsregering tillsammans med Miljöpartiet och med ett stadigt växande SD i hasorna.
På tisdagskvällen var det Löfvens tur att framträda i SVT: s långa utfrågning. Trots den formidabla medieexplosionen under senare tid så har sådana här program fortfarande betydelse; inte minst för traditionella S-väljare – likt mig själv – som är vana vid den här sortens program. Och som gillar Stefan Löfven. Han ”har inte orden” som Göran Persson sa. Så är det. Men det är en mycket bra person. Finns inget ont eller elakt där. Sådant gillar jag.
Problemet för S är att de senaste årens politikval inte har varit fullödiga. Löfven – som inte har orden – sätts att torgföra en politik i fyrkantiga talepunkter som inte riktigt tål granskning och rättmätiga diskussioner.
Film: Löfven nynnade nog på Afzelius slagdänga.
Socialdemokraterna har det tufft. Runt 24–25 procent i opinionen. Inledningen påbörjades med sjukvården. Ett område där S har en relativt stark förtroendeposition. Programledarna fokuserade på vårdköerna och gav exempel från fasansfullt långa väntetider för cancerpatienter. Jättesvåra områden, visst är det så.
Men det finns något stereotypt över svaren om att vi har ”investerat” si och så många miljarder; svaren möter inte den förtvivlan som kan anas i köerna. ”Investera” är ett mycket märkligt ord i sammanhanget. Svaret på alla frågor blir liksom bara att ösa på med mer av samma för att lösa problemen. Det borde finnas plats för reflektioner över att det inte tycks bita. Köerna växer.
Resonemangen blir också haltande – och det är inte Stefan Löfvens fel – när programledarna inte vare sig i sjukvårdsfrågan eller i frågan om ”klyftor mellan fattiga och rika”, eller gängkriminalitet för in dimensionen om att antalet fattiga och vårdbehövande – genom den misskötta invandringen – har ökat på ett påtagligt och samhällspåverkande sätt.
Diskussionen skulle bli mer riktig och allvarlig om helheten diskuterades. Tillgången på sjuksköterskor, läkare och annan medicinsk och logistisk personal är inte hela problemen, de har fått mycket mer att göra. Ökade kapitalinkomster är inte hela förklaringen till ekonomiska skillnader. För få poliser är bara en del av svaret. Och så vidare.
Stefan Löfven placerade Socialdemokraterna något till vänster om mittlinjen och något mer på den globala sidan än på den traditionella. Att placera ut sitt parti på en värdeskala är ett inslag som alla partiledare får göra under utfrågningen. Löfvens placering känns klok och rimlig. Visst kliar det säkert i fingrarna att gå än mer åt det traditionella hållet, med tanke på konkurrensen från SD. Å andra sidan är frihandel ett kärnvärde för S som ett regeringsparti så det är nog en rätt balansering av Löfven. Han sa att vi vill ”vara ett parti för många” och då kan man inte ligga för långt åt något håll. Så är det; det är socialdemokratin.
Löfven hade självklart svårt att på ett begripligt sätt förklara gymnasielagen. Den är obegriplig och jag tror att S tappade stöd där; helt i onödan.
Löfven fick ungefär samma problem med skatterna som med sjukvården. Anslaget är för stereotypt och okänsligt. När S säger att det är omöjligt att sänka skatten och att samtidigt satsa på välfärden så visade programledarna med siffror från både Perssons och Reinfeldts regeringar att det faktiskt går att göra just det.
När det gäller ungdomsbrotten och delar av migrationspolitiken var Löfven riktigt bra. Här kändes han mer som sig själv med sina egna värderingar. Han stod på sig bra när programledarna prövade honom med lite vänstermjukisfrågor. ”Det här är det sossiga”, sa Löfven när han förklarade varför han agerar som han gör i de här frågorna.
Summa summarum så tror jag att S och Löfven lämnade SVT-studion på ganska gott humör. Det gjorde kanske ingen nytta men det gjorde ingen skada; som sången säger. Och som landet ligger så får nog S vara nöjda med ett sådant utfall.
Widar Andersson