Den politiska journalistiken är ibland trist förutsägbar och slentrianmässigt oreflekterande. Ett exempel på detta är kommentarerna efter Stefan Löfvens tal i Almedalen i går kväll. Diverse experter och kommentatorer konstaterade i ett otal varianter att det var väl gott och väl att Löfven vill ha lägre arbetslöshet, bättre skolresultat och jämlikare hälsa. Men hur ska han finansiera det; det var frågan som dominerade kommentatorernas kritik. Finansiera vad; är frågan som jag ställer mig?
Stefan Löfven har inte föreslagit några helt nya och stora utgifter för staten på dessa områden. Arbetslösheten är en mycket stor kostnad för skattebetalarna. Anslaget till Arbetsförmedling och a-kassa drar betydande resurser. Det finns solklart effektivare sätt att använda de anslag som redan rullar runt i verkligheten i dag. I huvudsak är det just sådana effektivitetsförbättringar som Löfven och S föreslår. Jag har lika lite som någon annan en aning om i fall Löfvens politik kommer att vara mer framgångsrik och positivt påverkande på arbetslösheten. Men att arbetsmarknadspolitiken i socialdemokratisk tappning skulle vara så mycket dyrare än dagens att det krävs omfattande och ny finansiering; det finns det kort sagt inga belägg för.
Sak samma med skolan. Sverige tillhör idag de länder som lägger mest skattepengar på ungdomsutbildningen. Klasserna är relativt små, lärarna jämförelsevis många och kringresurserna går heller inte av för hackor relativt andra nationer.
Det behövs därför inga lastbilslass med nya miljarder för att uppnå Löfvens löfte från Almedalen om att grundskolan inom högst 10 år ska leverera kunskapsresultat som placerar Sverige i topp 5 i EU. Om S politik har de inneboende kvaliteter som krävs för att nå de uppsatta målen återstår att se. Men att kräva omedelbara besked om ”finansiering” är hur som helst andefattigt och tanklöst.
Stefan Löfvens hälsolöfte är lite svårare att bedöma utifrån finansieringssynpunkt. Jag kan ha fattat fel ; men i mina öron talade S-ledaren mer om en strävan och om ambitioner än om konkreta mål i detta sammanhang. Det går i vart fall inte att nu kräva besked om hur S tänker sig finansiera något som vi inte riktigt vet vad det är.
Sverige har en stor offentlig sektor. Det Löfven säger är i allt väsentligt att den offentliga sektorn dels inte ska bli mindre – kanske lite större i och med att de kommande årens tillväxt enligt S inte ska gå till skattesänkningar i första hand utan till kollektiva investeringar i jobb, skola och hälsa. Dels säger han att S vill använda de tillgängliga medlen på ett effektivare sätt som leder till bättre resultat.
Det finns heller inga stora stråk av ”dynamiska effekter” i Stefan Löfvens upplägg för de kommande åren. Hans budskap är närmast helt befriat från lättsinniga utfästelser av arten ”Om vi bara gör så här nu så kommer vi att tjäna väldigt mycket pengar sedan.”
Det finns sammanfattningsvis flera anledningar till kritik granskning av socialdemokraternas förslag och målsättningar inför valet. Kravet på specifika finansieringsredovisningar är dock ett stickspår.
Widar Andersson