Populism är en mycket svår konstart. Framgångsrik populism handlar alls inte om att stå på en tribun och gapa och svära och peka finger åt etablissemanget; framförallt inte om man själv är en del av etablissemanget. Populism behöver framförallt vara äkta; det personliga tilltalet är grunden. Det personliga tilltalet kan i och för sig vara plumpt och grovt; men bara om det stämmer med avsändaren och med publiken. Annars är det ingen populism utan bara plattityder och oförskämdheter och halvlögner utan någon nytta.
Mer att läsa: Tillfälle för Stefan Löfven
Socialdemokratins långa och maktfulla nittonhundratalshistoria kan till stora delar läsas som en skolbok i bra populism. Socialdemokratins väljarbas var stor och tämligen homogen. Arbetarrörelsens ledande företrädarskaror dominerades av människor som var sprungna ur väljarbasen. Partiet formulerade samtidens frågor – trygghet, välfärd, privatkonsumtion, höga skatters välsignelse, löner, rörlighet, med mera – med populistisk slagfärdighet av typen: Gärna medalj men först en rejäl pension.
På torsdagens DN Debatt skriver LO: s fyrhövdade ledning ett populistiskt inlägg där de går till storms mot bland annat ”mörka krafter, högerpopulism, Donald Trump, högerregeringen, klassamhället, friskolor, rasister, partier med nazistiska rötter, arbetskraftsinvandring, vinster, osund nationalism, lönedumpning, reaktionärer, riskkapitalbolag och mot arbetarrörelsen av 1980- och 90-talsmodell.”
Det är inget vidare lyckat populisminlägg. LO: s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson och hans tre medförfattare har i och för sig en bra och klar ansats. I inledningen av sin artikel slår de fast att: ”Arbetarrörelsen måste nu på allvar svara på de frågor människor ställer.” Svaren som Karl-Petter och de andra ger är dock knappast svar på frågor som några större hopar människor ställer sig därute i verkligheterna. Hela upplägget är för vänsterpopulistiskt kort sagt. Vilket känns extra oroande i dessa tider när även regeringssossarna springer vänsterut i en märklig självdestruktiv kapplöpning. LO-folket borde hålla emot. När ingen håller emot kan det fara iväg riktigt långt.
Saken är ju den som alla vet att socialdemokratins väljarbas steg för steg eroderas. Nedgången är strukturell och tappen går framförallt till mittenhögerpartier som Moderaterna och invandringsmotståndarpartier som Sverigedemokraterna. Det är kort sagt svårt att se målgruppen för den här artikeln framför sig. Målsättningen bör väl vara att försöka nå fram till de som vacklar i tron inom LO; alla de som lutar åt SD eller M? Inte att skrämma iväg ännu fler?
Widar Andersson