Nyligen läste jag Leif GW Perssons bok ”Bombmakaren och hans kvinna” som kom ut 2015. En otäckt bra bok om terrorism i Sverige och i Storbritannien. En upptakt till händelser i boken är en kvinnlig somalisk självmordsbombare som mördar ett antal människor utanför en arena i Manchester. Intrigen i boken spinner på säkerhetspolisens intensiva försök att förhindra att ett liknande terrordåd genomförs i Sverige.
Denna tisdagsmorgon vaknar vi till verkliga nyheter om vad som anses vara ett misstänkt självmordsattentat mot en ungdomskonsert i Manchester Arena. Om boken var otäckt bra så är verkligheten dödligt hemsk. Polisen rapporterar om ”19 döda och 59 skadade”. Reportrar på plats berättar om ett ”60-tal ambulanser” som ännu flera timmar efter explosionen - som inträffade vid halv tolv tiden i går kväll – åker fram och tillbaka mellan Manchester arena och sjukhusen i regionen.
Enligt vittnen i flera brittiska medier inträffade en väldigt kraftig explosion i området mellan sittplatser/scenen i arenan och entré – utgångsdörrarna. En teori är – enligt BBC: s utsända medarbetare – att en självmordsbombare passat på att gå in i arenan när dörrarna öppnats för att släppa ut de tusentals tonåringarna. Väl inne i foajén utlästes bomben och på någon sekund förvandlades platsen till ett blodbad med döda och skadade ungdomar överallt.
Det återstår att klart fastställa vad som hände i Manchester Arena. Polisen arbetar intensivt. Inte minst pågår sökningar på de flera hundra övervakningskameror som finns ute på offentliga platser i hela Manchester. Det är nästintill omöjligt att röra sig i staden utan att bli filmad. Misstänkta rörelser och personer registreras av de intelligenta systemen.
Boken Bombmakaren och hans kvinna har inte direkt något happy end. Det fick inte heller offren på Manchester Arena. I ett krig där tonåringar på musikkonsert utgör naturliga måltavlor för terrorns monster finns det sällan några lyckliga slut.