Vad krävs för att regeringen ska agera?
Det har gått en dryg vecka sedan inrikesminister Anders Ygeman meddelade att regeringen beslutat om att återinföra personkontroller vid Sveriges yttre gränser och ålagt rederierna att ta sitt transportöransvar och enbart ta med passagerare som har riktiga ID-handlingar. Åtgärderna har inte dämpat trycket mot Sverige. De senaste sju dagarna har över 9000 människor sökt asyl i Sverige. I dag 19 november har Migrationsverket meddelat att de inte längre kan garantera tak över huvudet åt asylsökanden. Ensamstående män – den avgjort största gruppen bland de asylsökande – kan komma att få ”ordna sitt eget boende”, skriver Migrationsverket på sin hemsida. Sova ute på torg och parker. Eller ska kommunernas socialtjänster behöva ta hand om detta också?
Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) sammanfattade i går läget: ”Det ansträngda läget för samhällsviktiga verksamheter kvarstår sedan föregående vecka. Särskilt kan nämnas begynnande utträngningseffekter inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. I skolan är det fortsatt brist på personal och lokaler. En länsstyrelse beräknar att uthålligheten inom vissa verksamheter räcker till mitten av december. Det råder personalbrist och nationell samordning av förstärkningsresurser efterfrågas.”
Arbetsförmedlingen rapporterade i mitten av oktober om att arbetslösheten bland inrikes födda är 4, 6 procent medan den för utrikes födda är hela 21, 6 procent. Arbetslösheten minskar bland inrikes födda medan den går rakt åt andra hållet för de utrikes födda.
Redan före den uppgraderade terrorhotsnivån från Säpo som kom i går var polisens resurser hårt ansträngda av dels den stora och oordnade invandringen i sig och dels av arbetet med inre och yttre gränskontroller. Utöver den vanliga grova kriminaliteten förstås. Och låga löner. Och en stor omorganisation.
Medan inrikesminister Anders Ygeman och försvarsminister Peter Hultqvist med auktoritet och klokskap tar sig an frågorna om terror, kontroller och eventuella militära samarbeten så hörs migrationsminister Morgan Johansson knappt inte av – trots att varje tänkbar myndighet och mängder av kommunalråd lämnar dramatiskt alarmerande rapporter om kaos och sönderfall av åtgärder och system. Jag kan för mitt liv inte förstå det som (inte) händer på mer än ett sätt: Miljöpartiet har satt klackarna i backen. Eller uttryckt på ett annat sätt så låter Socialdemokraterna Miljöpartiet köra invandringspolitiken rakt i drickat. Flera statsråd i regeringen har försökt att vända på skutan. Inte minst har Margot Wallström och Magdalena Andersson varit tydliga i offentligheten. Men det hjälper uppenbart inte med så subtila signalmetoder i regeringskvarteren: Språkröret och utbildningsministern Gustav Fridolin sitter fortfarande och skickar ut artiklar på temat att ”nu är det lite ansträngt men vi har förut visat att vi kan och nu kommer det ut si och så många miljarder så snart blir det bättre.”
Socialdemokraterna i regeringen har tydligt haft en strategi där de statliga myndigheterna getts rollen av att liksom ”ha sista ordet”. Skärpningar och åtstramningar ska därmed kunna beskrivas som vore de begärda av myndigheterna snarare än att politiken ska betraktas som önskad av regeringen. Gränskontrollerna kom till på det viset – även om Migrationsverket protesterade då verket uppgavs ha ”begärt kontroller”.
Det är inget fel på en sådan politik. Att driva fram förslag som bygger på sakkunskap och erfarenheter ute i myndigheterna är att rekommendera framför ideologiska hugskott till höger och vänster. Det som krävs nu är att på allvar lyssna på t ex MSB, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket och på kommunerna. Och att därefter agera. Miljöpartiet får själva bestämma om de orkar vara kvar i regeringen eller om de vill gå.
Det här håller inte längre Stefan Löfven.
Widar Andersson