Göran Lambertz imponerar. Något annat kan jag inte säga efter att ha hört honom tala och diskutera på Publicistklubbens möte i Norrköping i kväll.
Så länge han håller sig till det juridiska är jag beredd att följa honom ganska långt. Hans huvudpoäng är att det "inte är klarlagt huruvida morddomarna mot Quick/Bergwall var/är en rättsskandal eller inte".
Domarna kan faktiskt vara ok rent juridiskt även om det är så att Quick inte är gärningsman. Oskyldiga människor kan dömas i rättsprocesser som även i efterhand framstår som rimliga.
Lambertz glider dock lite oroväckande i skuldfrågan. Han säger inte rent ut att Quick är skyldig eller att åklagarna gjorde fel som valde att inte ta om åtminstone någon av rättegångarna när Quick begärde resning. Men han är farligt nära att kliva över den gränsen.
Ur ett perspektiv är det väl logiskt att han tar ytterligare steg. Sannolikheten för att det skulle gå sju okända och odömda mördare där ute - utan att polisen mer än i ett fall har haft någon starkt misstänkt gärningsman- är inte särskilt stor. De flesta mord klaras upp i Sverige.
Det problematiska med ett sådant steg är dock att det vad jag förstår innebär en skiljeväg för Lambertz. Den dag han - vilket kanske sker i den bok har skriver för att publicera under våren 2015 - öppet och tydligt börjar plädera för att Quick är skyldig så går det inte att vara domare i HD längre.
Dålig research här; men det kanske är så att han ändå lämnar sitt ämbete med ålderns rätt om ett år eller så?
Psykologiskt tror jag att Göran Lambertz älskar den position han har nu. Den ensamme sanningssägaren mot ett ängsligt och anpassligt etablissemang. Typ.
Jag tror det kan vara så att Lambertz inte bara kan låta bli att stå upp för den handfull människor med förre åklagaren van der Kwast i spetsen som under de senaste åren har avfärdats som närmast idioter.
Jag kan inte bedöma eller värdera de "50 unika omständigheter" i de fällande domarna (utöver Quicks ivriga erkännanden) som Lambertz anser bevisar att det inte är en rättsskandal vi talar om.
Desto lättare då att förhålla sig till Lambertz avspända kritik mot medierna. Lika mycket som prressen älskade att flockas runt en seriemördare på 80- och 90-talen lika gärna rusar medierna mot en oskyldig seriemördare. Pendeln slår kraftigt.
Pendeln talar för att Lambertz kan se en och annan ljusare dag framöver. Hans envishet och oräddhet fascinerar fler än mig. Nästa bok och nästa medierusning kommer inte som Råstams och Josefssons böcker att vara på rättsskandaltemat.
Widar Andersson