När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?
Arbetsförmedlingen har hållit pressträffar under dagen. Enligt generaldirektören Mikael Sjöberg kommer arbetslösheten att ”vända svagt uppåt” samtidigt som arbetsmarknaden beskrivs som ”mycket stark just nu”; myndighetens prognos är att ungefär 300 000 nya jobb kommer att skapas fram till utgången av 2018. Det är kul med bra drag i konjunkturen. Förhoppningsvis får många som annars befinner sig långt bort från arbetsmarknaden in en eller ett par fötter i arbetslivet i år och nästa år. Det behövs.
Jag kan förstå AF-ledningens glädje och optimism över att kunna rapportera om nya jobb i hundratusental. Det har varit en tung period:
Den höga arbetslösheten bland utrikes födda är inte längre ett marginellt problem i det stora hela eftersom de utrikes föddas andel av arbetskraften är mycket stor.
Enligt förmedlingen ingår snart uppemot 80 procent av de inskrivna på AF i gruppen som har ”svårt att få jobb” vilket betyder att de saknar grundläggande kunskaper och/eller färdigheter som behövs på den svenska arbetsmarknaden.
Den politiska diskussionen om behovet av ”enkla jobb” är stundtals mycket het.
Flera borgerliga partier vill avveckla Arbetsförmedlingen.
Ylva Johansson har satt in en överdirektör i direktionsvåningen för att hålla bättre koll på Sjöberg.
När en reporter från Ekot som bevakar AF: s pressträff frågar om det är så att ”det som har beskrivits som politikens kanske viktigaste utmaning framöver, det kommer att ordna sig? ” så svarar Mikael Sjöberg att ” Det är inte så att vi tycker att arbetet är klart med det här men det är en väldigt stark situation.”
Jag kan som sagt förstå Mikael Sjöbergs iver. Livet och politiken har dock lärt mig att stark optimism bör i görligaste mån reserveras för sådant som bevisligen redan har hänt. Inför det ännu ohända rekommenderas däremot mer svala känslouttryck.
Men det är inte så mycket att orda om.
En annan del av intervjun med Ekot gör mig emellertid mer orolig. Mikael Sjöberg säger att ”vi ser redan nu något väldigt positivt och det är att arbetsgivare börjar ändra sitt sätt att rekrytera.”
Det positiva som inträffat är enligt Sjöberg att ”fler arbetsgivare, framför allt i offentlig sektor, har sänkt kraven när de ska anställa.”
När blev det ”positivt” att anställningskraven sänks i välfärdsverksamheterna? På vilket sätt är det positivt att sänka kunskapskraven på till exempel lärare, poliser, sjuksköterskor, bygglovshandläggare, undersköterskor, socionomer och kuratorer?
Jag kan tänka mig att många arbetsgivare – inte minst i tunga välfärdsverksamheter – från och till kan känna sig mycket oroliga och smått desperata över svårigheten att rekrytera kvalificerade medarbetare till de verksamheter som de ansvarar för. Jag kan känna empati med dessa arbetsgivare när de kanske anställer obehöriga och outbildade medarbetare utifrån Biskop Brasks motto ”Härtill är jag nödd och tvungen.”
Inget positivt med det.
Widar Andersson