0-1 på nationalarenan och det är dags att kicka Jens Gustafsson.
Han skulle helst fått packa väskan och knalla hem från huvudstaden.
Oduglig som manager.
På väg att dra ned IFK Norrköping i fördärvet.
Tredjeplatsen är egentligen en illusion.
Lilla silvret 2016 ren och skär tur.
Första cupfinalen på 23 år likaså och att torska mot Östersund borta gör ju knappt någon.
Galatasaray, en liten medioker klubb, undantaget.
Samma sak vad gäller Djurgården så sent som i söndags.
Rädda det som räddas kan. Nu.
Det är dags att agera.
Kan inte Gustafsson förvalta alla nyförvärv, alla dyra investeringar på ett klokare sätt är det bättre att låta någon annan ta över.
Allt tjat om att allas välbefinnande och må bra-approach är en tom ballong som spruckit.
Skit i hur folk mår – bara IFK vinner.
Det är ju en elitklubb vi pratar om.
Resultat räknas.
Vill du mysa och skratta får ta en fika med polarna.
Att IFK tagit en på många sätt unik väg, stakat ut ett sätt att jobba som lyft föreningen från famlande osäkerhet till attraktiv stabilitet är sekundärt.
Det är oväsentligt att räkna in att ”Peking” sålt /släppt dussinspelare som Emir Kujovic, Arnór Traustason, Christoffer Nyman, Nicklas Bärkroth, Tesfaldet Tekie, Alexander Fransson och Alhaji Kamara.
Kom igen nu för fan!
Lite sans, tack.
Då var då. Nu är nu.
Janne Biffs mantra som känns högaktuellt att damma av.
Förbundskaptenens upphöjda status och vad den springer ur kan inte sättas i paritet med dagens verklighet i IFK Norrköping.
Det är inte rättvist utan skevt. Snedvridet. Korkat rent av.
Igen: Jämför trupperna från guldåret med dagens.
Eller förresten: Gör det inte.
Det går inte.
Vad den allt mer utbredda irritationen ligger i är såklart frustrationen över tre raka förluster och en otydlighet vad Jens Gustafsson vill få ut.
En spelidé som det laboreras och mixtras med lite för mycket.
Det har lyst lite panik, det kan jag erkänna.
Jag skrev om det här.
Lagmaskinen med poänggaranti som klubben varit och skämt bort supportrarna med har hackat på slutet men det är inte samma sak som att laget är på väg att spåra ur.
IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.
Vi kan ta den meningen igen: IFK Norrköping är fortfarande trea i allsvenskan och kan studsa vidare i Europa League.
Kicka tränaren eller skrika sig hes efter hans avgång är ett fall av hybris som vi annars ser i andra, större städer och klubbar.
En rubbad verklighetsuppfattning som varit roten till ironiserade skratt från Norrköping.
Nu är det här det svingas utan att träffa vare sig poäng eller charm.
För att inte glömma det som var för inte allt för länge sedan påminner jag om: Mats Jingblad, Felix Magro, Kevin Amuneke och ett treårskontrakt med Djordje Mrdjanin.
Om "ett dukat bord" och att IFK Norrköping som klubb faktiskt hängde på repen existensmässigt.
Tiden innan Curva Nordahl: Remember?
När det var söndag i kyrkan. Fast på Östgötaporten och med en betydligt gnälligare kör.
Var det tar oss?
Jens Gustafsson upplever sin tuffaste period som manager i IFK men har ett transferfönster som just öppnats och där det med största sannolikhet kommer att ske saker in.
Returen mot Trakai på torsdag och Europa Laeague-turneringen som helhet blir extra viktig när det blåser motvind i allsvenskan.
Just det – för första gången på 20 år avancerade IFK i internationellt cupspel och kan mycket väl förlänga vistelsen där en eller två rundor till.
Bättre förr?
Kanske men det beror också på hur långt du vill vrida tillbaka klockan.
Tre raka förluster och allt är inte nattsvart.
Precis som allt inte var toppklass när Kamraterna radade upp vinster - och bland annat vände 0-1 till 2-1 nere i Malmö - i våras.
Men det är fascinerande att lidelsen i motgång smärtar så pass mycket att det förvränger verklighetsuppfattningen.