Civilminister Ardalan Shekarabi lyfte sent på torsdagskvällen i en intervju med DN: s Hans Olsson frågan om ett eventuellt förbud för tiggeri på gator och torg i Sverige. Frågan är kontroversiell och känslig och vi kan därför utgå från att Shekarabi inte är ute och luftar helt egna idéer. Regeringen provar sig fram; kollar reaktionerna. Det är bra. Tiggeriet är – utöver de mänskliga tragedierna – en större politisk fråga än vad man kanske tänker på till vardags.
Personligen är jag övertygad om att det utbredda tiggeriet är en av de allra viktigaste förklaringarna till den snabba tillväxten för Sverigedemokraterna. Tiggare utanför ICA, Konsum och Bolaget - och överallt annars - var närmast helt otänkbart för något decennium sedan.
Mer att läsa: Hur hamnade S därute?
Nu bildsätter alla dessa tusentals tiggare Sverigedemokraternas berättelse om vad utlänningar och invandring är. De flesta människor känner sig obekväma med tiggeriets tydliga under- och överordning. Det känns som om Sverige backar tillbaka till ett samhällsläge som knappt någon infödd svensk har upplevt; till ett läge som egentligen ingen vill ha.
Nu har det gått många år med tiggeri. SD har skickligt sett till att orkestrera frågan till sin fördel. Minns till exempel den mycket uppmärksammade affischkampanjen i Stockholms tunnelbana där partiet på broken english bad utländska besökare om ursäkt för tiggeriet. Kampanjen blev superlyckad i och med att alla övriga partier och aktivister ryggmärgsmässigt tog avstånd från SD: s kampanj. Vilket återigen ”bevisade” att det bara var SD som ville göra något åt tiggeriet.
Att förbjuda tiggeri är förstås mycket grannlaga. Vad ska de arma människorna göra för att få in pengar till dagligt bröd? Hur motbjudande kan det inte vara att en mäktig stat via statsråd med i sammanhanget monsterlöner meddelar fattiga människor att de förbjuds att tigga smulor vid de burgnas bord?
Regeringen har genom Åsa Regnér och den särskilde utredaren Martin Valfridsson tagit små steg åt förbudshållet till genom att avråda från att ge pengar till tiggare. Förra årets skärpta ton mot illegala bosättningar har också bidragit till att det inte skulle slå ner som en blixt från klar himmel med ett förbud.
Ardalan Shekarabis testballong lär nog inte spricka. I vart fall inte genom intern S-kritik av det tyngre slaget. Kommunalråden – som på många platser har stora problem med skolor och växande arbetslöshet på grund av den vanliga invandringen – skulle inte protestera om staten gav dem en hjälpande hand att i vart fall avsevärt minska tiggeriet.
Detta bör landa i en utredning om hur ett modernt tiggeriförbud skulle gå till. Att ingripa mot tiggeriet skulle inte ge några omedelbara opinionsvinster. Men på sikt finns det en hel del att vinna på att och om socialdemokratin kastade sina rädslor överbord i de här frågorna. Steg för steg kan säkert ett betydande antal tidigare S-väljare återvinnas från SD. Vilket är helt nödvändigt om Socialdemokraterna ska växa till sig och stärka sina möjligheter att bilda en något mindre tanig regering efter nästa val.
Widar Andersson