Det är nu klart att Ulf Kristersson inom kort kommer att väljas till statsminister; sannolikt i mitten av nästa vecka. På fredagseftermiddagen drog Kristersson upp linjerna för hur det hela ska gå till. I ett inlägg på sin Facebooksida skissade han på hur en regering med M och kanske KD skulle kunna fungera. Inget ”inflytande över regeringens politiska inriktning ska ges till vare sig SD eller V”. Däremot ska regeringen ”frimodigt lägga fram sin politik och pröva den i riksdagen”, skriver Ulf Kristersson.
”Frimodigt” är ordet. Ordet är ”Frimodigt”; som Bill och Bull kanske skulle uttryckt saken i Gösta Knutssons böcker.
Fritt mod är alltid bra att ha. För en blivande statsminister i en sannolikt ännu tanigare minoritetsregering än den Stefan Löfven lotsat fram under de senaste åren, är frimodighet en helt omistlig attityd. Kristersson kommer inte att skyddas av någon decemberöverenskommelse. Han behöver utskottsledare och statsråd som har förmåga och kompetens att lyssna av och lyssna in riksdagens partier inför viktiga omröstningar och policyval. ”Frimodigt” är också en omskrivning för ”alla partier”. Den ”gnuggning” av opinionen, som Anna Kinberg Batra inledde när hon i januari 2017 meddelade att M nu ansåg att det borde samtalas och talas med alla partier ute i riksdagens utskott; den gnuggningen har nu snart två år senare gjort att ytterligare några kanter har slipats ner i relation till Sverigedemokraterna.
Mer att läsa: Lek med elden på regeringskansliet
Med Ulf Kristersson inleds förmodligen en ganska lång era av minoritetsregeringar i det nya politiska landskapet. Det är helt i sin ordning. Det politiska uppfattningsspannet i riksdagen är inte enormt. De flesta är tvärtom rimligt överens om väldigt mycket. Vilket är så som det ska vara i ett välstånds- och välfärdsland utan vare sig krig eller inbördeskrig i det aktiva och kollektiva folkminnet. Att regera genom förhandlingar och överenskommelser i riksdagen kommer i stort att vara bra för Sverige och svenskarna. Dålig politik kommer kort sagt vara svårt att få igenom.
För Socialdemokraterna väntar nu några intressanta vägval. För att vara ett relevant parti framöver behöver Socialdemokraterna frigöra sig från vänsterhörnan dit de varit inpressade av den forna Alliansen under fyra år. Partiet bör lite försiktigt och stegvis glida ur sin ”aldrigretorik” visavi SD. Frimodigheten som Kristersson lanserar behöver också bli en del av socialdemokratin.
Mer att läsa: Även Åkesson har sitt kors.
Socialdemokraterna har 100 av riksdagens 349 mandat. Det är mycket men ändå inte så mycket. Att addera V: s och MP: s mandat till de 100 gör ingen nytta. De 144 mandaten är inget regeringsalternativ. Tvärtom; när S sätter sig i den klumpen så blir de samtidigt stendöda för de övriga partierna.
Jag hoppas på en socialdemokrati som kan ruska på sig och komma igen. Majoritetsförhållandena är som de är just nu. De kommer att ändras. Men inte med någon automatik åt S-hållet. Och även om S växer några procentenheter så förslår det inte särskilt mycket. Socialdemokraterna behöver nya vänner. Ett frimodigt arbete i riksdagspolitiken och en frimodig extra partikongress för val och tal kan bli ett startskott för det nya.
Widar Andersson