1-27. Hånfullt skrattade jag högt och hänsynslöst. "Hur dåliga är de - egentligen?". "De kan inte bry sig för fem öre".
Kättinge IF behövde inte bara stå ut med att bli överkörda, manglade och tillplattade på planen.
Sparkarna kom även när de låg ned. Långt mycket värre än att inte räcka till och förnedras på fotbollsplanen.
Ovärdigt.
I synnerhet när man inte förtjänar det. När det inte alls handlar om bristande vilja eller engagemang.
Tvärtom.
Det är just vad Kättinge vilar sina bräckliga division 6-ben på.
Den här jumbon skulle egentligen gett vika och fallit vid det här laget bort men väljer att kriga vidare med medel som inte finns.
Christer Andersson åkte ut och träffade den största krigaren, Peter Erlandsson, i det här läsvärda reportaget som blev en väckarklocka.
Dels runt mötesbordet på jobbet när bilden av en slagpåse, utan seger, med tre inspelade poäng och 133 insläppta mål i stället växte fram till något annat.
Dels för att man alltid är så jävla idiotiskt snabb att döma och placera saker, klubbar och människor i fack.
Ett stycke i texten etsade sig fast.
Det om att Kättinges lag de senaste åren haft ensamkommande asylsökande från Afghanistan i laget.
– De åker buss hit när de kan, men busskortet gäller bara till klockan sju. Därför har vi några eldsjälar som hämtar och skjutsar hem dem. Vi tar hand om dem och tar ett socialt ansvar, sa Peter Erlandsson.
Läs det igen och fundera på 1-27-torsken. Den faller platt.
Och här satt man och skrattade högt.
Fan. Förlåt.
Kättinge har en walk over hängandes över sig redan. En till och de åker.
Det viner en isande motvind i en lårmuskelkrämande uppförsbacke.
Det är för länge sedan klart att de kommer komma sist men Peter Erlandsson ger inte upp där många andra, de flesta av oss, hade valt att acceptera de kassa oddsen.
Det är en kamp som ska lyftas fram. Något att uppskatta och komma ihåg när vi som bevakar och ni som följer tar allting för givet.