Agenda
Nio punkter om hur det gick och blev på Agendas partiledardebatt.
Valet ligger fyra månader framåt. Väljarna är avvaktande. Opinionsmätningarna ger inga vidare värst besked om vartåt det lutar. Den gamla ordningen har tagit slut för vem och vilka som styr i inrikespolitiken. I typ 70 år var det Socialdemokraterna. Sedan var det åtta år med den borgerliga Alliansen. Nu kan man väl säga att Sverigedemokraterna styr landet, i vart fall indirekt genom att de gamla majoriteterna har sträckt vapen. De vill inte och kan inte regera med någon större auktoritet och än mindre majoritet.
Agendas partiledardebatt på söndagskvällen hade sålunda förutsättningar att bli extra laddad. Samtliga åtta av riksdagens partiledare hade goda skäl att försöka visa upp sig från sina bästa sidor för att om möjligt kvala in till bättre positioner efter nästa val. Vilket de också gjorde. Försökte alltså.
Att tvärsäkert peka ut vinnare och förlorare i debatten ligger inte riktigt för mig. Det ligger i sakens natur att många människor lyssnar på sådana här program väldigt selektivt. Det finns inga ”sanningar” utan bara en mängd uppfattningar.
Med detta väl sagt så dristar jag mig till att ge några omdömen om vilka block, partier och personer som hade den bästa kvällen i Agenda.
Mer att läsa: Miljöpartiets veto har fallit.
0. Det är uppenbart att Stefan Löfven och Ulf Kristersson är alldeles för bra för de konstellationer som de nu är satta att företräda. Kvällen med Agenda visade tydligt att det behövs något nytt; nya partisamarbeten – kanske nya partier som smörjmedel – för att skapa underlag för vettig politik för välfärden, välståndet, rättvisan och klimatet.
1. Jimmy Åkesson var den första timmens stora stjärna. Vilket i lika delar berodde på Åkessons egen skicklighet och kompetens och den rödgröna sidans stelbenta oförmåga att diskutera sakfrågor utöver skatter och anställningsvillkor.
2. Ulf Kristersson sa kloka och välavvägda saker under debatten om flera utav Sveriges allvarliga problem. Inte minst när det gäller migration. Han tenderar dock att komma bort när debatten blir lite hetsigare. Men det kanske inte är ett problem?
Mer att läsa: Inte mycket till terrorist.
3. Annie Lööf klarade sig ganska bra tror jag. Hon har ett genomtänkt sätt att argumentera även i frågor där hon är trängd.
4. Stefan Löfven är inte hemtam i den här sortens debatter. Det kanske inte är något problem det heller i långa loppet? Vad som borde sjunka in hos Löfvens kampanjgrupp är att den här valrörelsen är inte den då framgång byggs påöverdrifter, påhitt och nidbilder.
5. Jonas Sjöstedt var på hugget. Han har en position ungefär likt den som har Jimmie Åkesson har. Inget av de båda partierna är i närheten av att ta regeringsansvar. Sjöstedt svingar åt båda håll. Hans intresse för personangrepp och lågheter förklarar dock till dels varför SD är minst dubbelt så stora som Vänsterpartiet.
6. Jan Björklund är alltid intressant. Han är dock alltmer av en ensam agent som tycks ha gett upp tanken på att vara med i ännu en regering.
7. Ebba Busch Thor kan nog vara hyfsat nöjd med kvällen. Hon fick in ett par riktiga fullträffar.
8. Isabella Lövin hade en av sina bästa debattkvällar utifrån sin lilla valkrets. På en död planet skapas inga jobb var till exempel hennes rappa svar på programledarnar kritik av att hon talade om klimatet när ämnet var jobb.
Widar Andersson