Lördagen 30 september förra året talade SD: s ledare Jimmie Åkesson på ett partimöte i Norrköping. Jag lyssnade på talet där Åkesson bland annat kommenterade söndagens extrastämma i Moderaterna där Ulf Kristersson skulle väljas till ny partiledare.
”Ulf Kristersson har ett självmordsuppdrag”, sa Jimmie Åkesson. På söndagen tog jag tåget upp till Stockholm och lyssnade på Kristersson när han talade som nybliven ordförande och när han mötte pressen för första gången i den rollen.
Alla frågor till Kristersson handlade om Sverigedemokraterna.
Medias besatthet vid SD är maktpolitiskt rationell naturligtvis. Allt i svensk politik handlar om SD. Partiet växer och är nu ungefär lika stort som S och M. Ett sådant parti går inte att ignorera.
Frågorna om SD - tusen varianter på frågan” Kan du tänka dig att regera med någon form av stöd från SD?” upprepades på måndagen då Ulf Kristersson intervjuades i P1 i radion. Jag kommenterade saken på Folkbladets ledarsida den 3 oktober. Jag anade något som jag kallade för ”Kristerssons formel”:
”Kristersson svarade på samma sätt som han uttryckte sig i sitt installationstal på söndagen. Han gjorde klart att det är: "Alliansen som är Moderaternas politiska gemenskap. Både vår historia ligger där och vår politiska framtid ligger där. Det är med Alliansen vi vill samtala, samarbeta och kompromissa med. Ingenting annat."
Det är en formel som kan hålla för de fyra borgerliga partierna under valrörelsen. Håller partiledarna ihop - inklusive buspojken Björklund - och håller de sig till Kristerssons formel och låter de bli att spekulera om SD så kan de ganska snabbt trötta ut även de mest envetna politiska journalister. Alliansen skulle därmed återigen kunna uppstå som en skyddande borg mot SD.”
Alliansen höll dock inte måttet.
De borgerliga partierna är nu ungefär lika fientliga till varandra som vad de var före 2004 då Fredrik Reinfeldt lyckades bli en samlande kraft för den politiska borgerligheten.
Alliansen finns inte längre. Och pressen på Ulf Kristersson ökar för var dag. Han har inte riktigt lyckats hålla sig till sin formel, vilket är begripligt då han är helt ensam. Björklund ställer ultimatum, Lööf är lite mer slipad men valde för sin del att stötta S och MP och V i den beryktade riksdagsomröstningen som gav ett stort antal tusen personer utan asylskäl rätt att stanna i landet på det allmännas bekostnad. Hon visade på så sätt att hon är mycket angelägen om att hålla en hög konfliktnivå gentemot SD; även om hennes utspel framförallt drabbade Moderaterna.
DN: s ledarsida och politiska redaktion hugger mot Ulf Kristersson med återkommande iver och begär ”besked” om hur han ska ha det med SD. Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna attackerar också med glädje Ulf Kristersson på samma tema: Hur ska du ha det med SD?
Jimmie Åkessons utsaga om moderatledarjobbet som ett ”självmordsuppdrag” kommer farligt nära att besannas.
SD stökar onekligen till det. Inte för de små partierna; förutom KD möjligen. Övriga småpartier kan profitera på att vara tvärtemot SD och i dagens polariserade politiska anda så räcker det för att skramla ihop procent en bra bit över riksdagsspärren. Detta kan nog också gälla Miljöpartiet; i vart fall om de redan nu kunde få kasta loss från regeringsmaskineriet. S håller dock fast i MP; vilket sannolikt är förklaringen till att S riksdagsgrupp fick piskas in att rösta på den skämmigt dåliga propositionen om de unga männen från Afghanistan/Iran.
För de stora partierna är det värre. S riskerar stora delar av sin väljarbas och M riskerar möjligheten att kunna regera inom överskådlig tid.
Mer att läsa: Filialer till Vänsterpartiet.
Frågan är hur långt Socialdemokraterna är beredda att gå. Fortsätter dagens utveckling kan det visa sig att den enda möjliga statsministern är Annie Lööf som ledare för en regering med S, L, C och kanske MP.
Den gamla ordningen i svensk politik har tagit slut för ganska länge sedan. Någon ny finns inte på plats. Jag har respekt för att det är extrasvårt för partierna och politikerna att söka sig fram när SD kastar sin skugga över alltihop. Det vore beklagligt om Ulf Kristersson fortsatt pressas nedåt och utåt.
Socialdemokraterna och Moderaterna har – tycker jag – ett gemensamt ansvar för att det konservativa stråket inte helt överges. Liberaler är bra i lagom små portioner. Ungefär som vänsterpartister och miljöpartister. Att ge styret av landet åt liberalerna, vänstern och MP vore däremot ett alltför våghalsigt experiment för att kunna rekommenderas.
Det är emellertid mycket väl just precis där vi kan landa om den allomfattande ivern att uppfylla Jimmie Åkessons profetia om det moderata ”självmordsuppdraget” fortsätter under sommaren.
Widar Andersson