Natten mot påskdagen mördades två unga män i Helsingborg. Båda sköts ihjäl. Nyheten om två nya offer den ungdomsdrivna kriminella världen är mer gammal än ny. Under flera år har vi marinerats i liknande händelser. Jag ska inte mata på med siffror om antalet mord i den kriminella miljön under senare år. Det behövs inte. Vi vet hur det förhåller sig: På kort tid har det dödliga våldet exploderat ute i några av förorterna runt flera av våra städer. Vi vet vad det beror på: En invandringspolitik som helt har gått över styr. Det finns ingen anledning att älta dessa grundläggande fakta ännu ett varv. Det som krävs är att Sverige försöker samla ihop sig på allvar runt de samhällsproblem som steg för steg strukturerar om samhället på ett sätt som ytterst få människor önskar.
Politiken behöver ta problemen på ett större och mer samlat allvar. Brett över parti-och expertgränser behövs en uppryckning som motarbetar det slags tilltagande sociala likgiltighet som alltmer breder ut sig i samhället. Socialpolitiken lyser med sin totala frånvaro. Och detta i ett land som tidigare så starkt präglats av socialpolitiska fundament som till exempel Rita Liljeströms klassiker ”Uppväxtvillkor” och ”Våra barn och andras ungar.”
Jag lockas nästan att skriva att Sverige är i stort behov av en socialpolitisk ”väckelse”. Det är i vart fall något åt det hållet som skulle kunna bryta mönstret.
Idag har vi fastnat i en nedåtgående spiral där politikens ovilja att öppet och utan krusiduller och utan överdrivet sneglande på opinionssiffror ta tag i problemen bidrar till den sociala likgiltighetens tillväxt.
Polisen och kriminalvården kämpar på med sina knappa resurser och otillräckliga räckvidder. Det finns många enskilda människor och sammanslutningar av olika slag som kämpar på för att kunna vända enstaka unga människors liv innan det är försent. Det finns många enskilda lärare och rektorer som kämpar på för att bringa ordning, struktur och kunskapstillväxt i utsatta och svåra miljöer. Det finns socialarbetare som kämpar på för att ge stöd och support åt enskilda och familjer i knepiga lägen.
Alla dessa insatser av alla dessa människor behöver ses, förstås och sättas in i ett begripligt socialt sammanhang. Idag har vi istället fastnat i ängsliga åsiktskorridorer där de som lyfter upp invandringsproblemen ses som halvrasister och smygsdeare medan de som lyfter upp ”hur bra allt går” ses som verklighetsförnekande politruker.
Jag ser framför mig någon form av samlande kommission som kan bringa hygglig samstämmighet i de tre centrala frågorna i livet och politiken: Varifrån kommer vi? Var står vi nu? Vart ska vi?
Dagens läge där Sverige snabbt förvandlats till ett av världens mest dödligt skjutglada länder blir helt omöjligt att förstå om vi inte tillåts se hur problemen har uppkommit. Problemen blir samtidigt helt omöjliga att lösa om vi fastnar i fäktningar om mördarnas och de mördades etnicitet och bakgrunder. Problemen är svenska. Punkt. Morden sker här. Barnens uppväxter sker här. Ansvaret finns här och ingen annanstans.
Ansvaret är personligt, politiskt och socialt.
Politiken har alltför länge abdikerat från de socialpolitiska barrikaderna. Medan Sveriges sociala problem dramatiskt har försämrats så har den svenska rikspolitiken blivit alltmer inåtvänd och samhällsfrånvarande.
Det är ett svårt läge med många låsta positioner. Det är därför jag nästan vill använda ordet ”väckelse.” Vi behöver inse att vårt samhälle har stora problem och att det finns möjlighet att ta sig an problemen på ett sätt som samlar medborgarna mer än vad det polariserar.
Widar Andersson