”Jag är inte kinkig”, sa moderatledaren Ulf Kristersson. Orden föll i ett replikskifte mellan Kristersson och SD: s ledare Jimmie Åkesson under onsdagens partiledardebatt i riksdagen. Ulf Kristerssons ord kan bli klassiska. Eller i vart fall bevingade. Avsaknaden av kinkighet gäller i detta fall Kristerssons inställning till andra partier som av olika skäl vill rösta på moderaternas politik.
”Jag har inget emot om Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet vill rösta för vår politik”, sa moderatledaren.
Dessa egentligen självklara och enkla ord är i själva verket ett slags kastad handske. På andra sidan i riksdagspolitiken står nämligen ett block som har isoleringen av sverigedemokratiska röster högst på banéret. Lite lättvindigt skulle vi således kunna beskriva det som om den politiska kampens nya fronter står mellan de kinkiga och de okinkiga.
De tre ledande blockföreträdarna statsminister Stefan Löfven, liberalernas Jan Björklund och Centerpartiets Annie Lööf betonade starkt – med något olika ordval – att den regeringsbildning som nu kommit till stånd är ägnad att rida spärr mot den nationalism, högerpopulism, rasism med mera som präglar så många andra europeiska länders politik. Att hålla ”SD borta från inflytande” är typ det svenska bidraget till kampen för den liberala demokratin.
Mer att läsa: Kampen förs på nya fronter.
I långa loppet känns Socialdemokraterna malplacerade i den kinkiga gruppen. Retoriken riskerar – i brist på riktig saklig substans – att bli så pass högtravande att den med visst fog kan uppfattas som attacker mot hur de nordiska länderna sköter sin politik. Det kan också ses som att regeringen och dess stödpartier – med stöd av Vänsterpartiet – ser sig som mer och finare demokrater än andra riksdagspartier. Inte minst riskerar S att bli inlåsta tillsammans med maktfrånvända aldrigretoriskt skolade partier och politiker. Det är ingen bra miljö för socialdemokratin som jag känner den.
Moderaterna tycks nu ha bestämt sig för att fortsätta ”gnugga vidare” på den sverigedemokratiska stenen för att mjuka upp opinionen i partiet och för att känna av opinionen ute hos medborgarna. Processen har pågått sedan januari 2017 då den tidigare partiledaren Anna Kinberg Batra tog upp behovet av att tala med sverigedemokrater som man talar med andra partister i riksdagens utskott. Då dök partiets siffror, Centerpartiet slevade i sig M-kött och Kinberg Batra fick gå. Nu är läget annorlunda. C och L har valt S före M. Moderaterna och Kristdemokraterna är ett tight miniblock och SD-ledaren talar så ofta han kan om ett ”konservativt block” mellan M, KD och SD.
Och nu säger alltså Ulf Kristersson att han inte är kinkig. Yttrandet fälldes på ett lättsamt sätt under ett ordskifte med Jimmie Åkesson där de båda diskuterade liberalism och konservatism under ovanligt avspända former.
”Ni vill samarbeta med halva vårt parti; med det konservativa. Men vår andra hälft är liberal”, sa Kristersson. Jimmie Åkesson replikerade att ”det konservativa i Moderaterna tycks inte förhindra dem från att förhandla och regera med liberaler medan det liberala i Moderaterna tycks kunna stoppa förhandlande med oss konservativa?”
De tre stora partiernas ledare hade en bra debatt i riksdagen. Jimmie Åkesson uppträdde balanserat och som en möjlig framtida makthavare i de flesta av sina anföranden och repliker. Mycket rullar hans väg så här långt. Ulf Kristersson visade gott humör som företrädare för "det" borgerliga partiet i riksdagen. Stefan Löfven kändes redan hemtam i det nya läget och tycktes må så där bra som socialdemokrater som regerar gör när de får skäll från alla håll. I det korta perspektivet – mandatperioden – bedömer jag att regeringen är i stort sett ohotad. Det finns inga alternativ. Löfven sitter på extravalsknappen och kan vid eventuellt behov manövrera så att allvarliga utmaningar kvävs i sin linda.
På lite längre sikt, framemot nästa val, kan läget dock vara annorlunda. Då kan ”jag är inte kinkig-linjen” ha vuxit till sig i opinionen och det kan vara tänkbart för folk och politik att regera även om det innebär förhandlingar med SD då och då. Så kan det bli.
För nu vet vi bara att Moderaterna förefaller ha bestämt sig för att utmana på de nya fronter som regeringsbildningen har dragit upp. Vilket känns mycket intressant och högst relevant i det läge vi befinner oss. Det kommer att bli en tuff kamp.
Widar Andersson