Jaan Paju är redaktör för Europarättslig tidskrift. På SvD Brännpunkt skriver Paju (16 maj) en artikel som jag har längtat efter att läsa. Artikeln bygger på Jaan Pajus kommande avhandling ”Suveränitetserosion” vid Stockholms universitet. I avhandlingen och i artikeln i Svenskan diskuterar Paju den mest angelägna och hittills mest frånvarande frågan i invandringspolitiken: Vad är egentligen solidaritet i ett Europa med fri rörlighet?
Jaan Paju konstaterar:
”Det är motstridiga intressen som gör sig gällande; medlemsstaternas välfärdssystem bygger på en nationell och territoriellt begränsad solidaritet, medan EU:s system bygger på en tanke om ekonomisk integration genom fri rörlighet för personer och ett alltmer fristående och betydelsefullt unionsmedborgarskap.”
Redaktör Paju lyfter således upp de viktiga vägval som landets politiker har att göra här framöver: Vem ska sörja för ”icke ekonomiskt aktiva EU-migranter”?
Han pekar på hur svenska lagar som styr bland annat ekonomiskt bistånd (socialbidrag) kan behöva komma att ändras. I dagens svenska lagstiftning har vistelsekommunen det yttersta ansvaret även för icke ekonomiskt EU-migranter. Utslag i EU-domstolen ger dock möjlighet för medlemsländer att korrigera lagarna eftersom EU-migranterna ”inte får ligga vistelsestaten till last”.
Andra tendenser i EU-juridiken pekar åt ett annat håll. Socialförsäkringsbalkens krav på ”bosättning” för att bli förmånstagare kan komma att behöva kompletteras med ytterligare kvalifikationskrav .”Välfärdsstater som utgår från en bosättning kan komma att lösas upp” skriver Jaan Paju.
Jaan Paju diskuterar dilemmat utifrån flera olika infallsvinklar. De nationella strömningarna i flera medlemsländer drar åt ett håll. Demografin i flera medlemsländer drar åt ett annat håll. Ekonomiska realiteter drar åt lite olika håll.
Politiskt är det hur som helst solklart att de frågor och dilemman som Jaan Paju tar upp i sin artikel borde vara i centrum för i vart fall Konstitutionsutskottets invandringspolitiska debatt.
De förnekanden och förträngningar (alternativt vulgärargument) som idag präglar toppolitiken är pinsamma. Våra valda ombud behöver kunna diskutera de tunga och problematiska frågorna som är förknippade med att Sverige är ett mycket stort invandringsland och ett land där många ”icke ekonomiskt aktiva EU-migranter” uppehåller sig.
Politikerna bör lämna sjungandet i änglakörer och versläsandet och det högst naturliga och mänskliga gråtandet över världens orättvisor till det civila samhället.
Politiken behöver i stället ägna sig åt att försöka reda ut var solidariteten börjar och slutar och vad den får kosta för de som betalar.
Widar Andersson