Arbetskraftsinvandring är en laddad konflikt i politiken. Inte därför att den är särskilt omfattande. Enligt uppgifter från arbetsgivarorganisationen Almega utgörs endast fyra tusendelar av arbetskraften av personer utanför EU som fått tillstånd att arbeta i Sverige.
Det som gör frågan elektriskt känslig är att det finns så mycket som ställs på sin spets; så många lagrade kontroverser och dilemman som bubblar under ytan. Luften dallrar av motsättningar mellan arbete och arbetslöshet, invandring och invandringsmotstånd, historia och nutid, nationalism och globalism och mellan fackföreningar och arbetsgivare om vem som egentligen ska bestämma om vilka som ska ha jobb och om under vilka villkor som arbetet ska utföras. I skuggorna anas dessutom det politiska kvartettdramat mellan SD, SAP, MP och LO.
Hetast tycks känslorna svalla i den relativt högavlönade byggnadsbranschen. Svenska Dagbladet har i en serie artiklar – den senaste i dag 8 juni – lyft fram juridisk kritik mot hur Byggnadsfacket agerar i vissa fall som handlar om vilka lönenivåer som ska godkännas för arbetskraftsinvandrare.
Migrationsverket inhämtar rutinmässigt yttranden från facken när ansökningar om arbetstillstånd för utomeuropéer ska behandlas. Migrationsjurister som framträder i Svenskan menar att fackets yttranden i vissa ärenden har varit diskutabla.
Kollektivavtalen i bryggbranschen är snåriga och svårgenomträngliga. Migrationsverket följer därför oftast yttranden från facket. Svenska Dagbladet redogör för fall där facken hävdar att löner som kanske/kanske inte understiger kollektivavtalet med en femtiolapp är skäl nog att säga nej till byggnadsarbetare från andra länder. Och då talar vi om en femtiolapp av löner på drygt 30 000 kronor i månaden.
Fri rörlighet över gränser är något av vår samtids signum. Nationella krafter i alla länder försöker på olika sätt att begränsa rörligheten. För svenska fackföreningar handlar det främst om att förhindra att lönerna pressas nedåt genom att människor från fattigare länder kommer hit och accepterar lägre löner än de svenska men som samtidigt är skyhöga jämfört med vad motsvarande inkomst skulle ha varit i migrantens hemland.
LO-facken har en lång historia av motstånd mot arbetskraftsinvandring i bagaget. En del av den historien är inte särskilt snygg. Det respektabla försvaret av den svenska lönebildningsmodellen kan från och till och då och då misstänkas ha blandats upp med attityder som bygger på att jobb som uppkommer i Sverige i första hand är till för svenskar.
Under ytan av vad som vanligen diskuteras i debatten om arbetskraftsinvandring finns därför också en diskurs om Sveriges roll i världen och om vår globala självbild. Asylinvandringen är förvisso kontroversiell; främst genom att Sverigedemokraternas profilerade och mer ideologiskt grundade främlingsmotstånd. Men i övriga delar av politiken finns en bred samsyn om att människor på flykt och i nöd ska kunna få en fristad i Sverige under längre eller kortare tid. För att uttrycka det lite tillspetsat och abrupt: Så länge vi som är starka hjälper de som är svaga så är det ok. Hatten av för den attityden; inget snack om den saken.
Men det går inte att blunda för att det blir svårare när ungefär jämnstarka personer söker sig till Sverige för att arbeta och försörja sig och i många fall andra familjemedlemmar som är kvar i hemlandet. En stor del av hettan i debatten om arbetskraftsinvandringen alstras just i dessa konflikter.
Arbetskraftsinvandringen till Sverige har förenklats något sedan alliansregeringen och Miljöpartiet 2008 kom överens om nya regelverk. Men fortfarande är systemet mycket byråkratiskt och ibland kan ansökningsförfarandet om arbetstillstånd vara mycket segt och utdraget. Vilket säkerligen är en effektiv spärr mot att inte fler än dagens rännilar av hugade arbetskraftsinvandrare söker sig till Sverige.
Men är det så vi vill ha det? Jag är för min egen del minst sagt tveksam. Det känns i magtrakten som att alltför många underliggande argument tar sats i bilder av verkligheten där till exempel en colombian eller indier som kommer hit och arbetar därmed tar ett jobb från en arbetslös svensk. Främlingens villkor är alltid svårare. Den som kommer från en fjärran världsdel för att arbeta här rekryteras därför sannolikt i de flesta fall för sin kompetens. Kompetens – fit for purpose – är personliga egenskaper som inte rakt av är utbytbara. Därför är det i vart fall i filosofisk mening helt fel att överhuvudtaget blanda in människors etnicitet och hemländer när det kommer till anställningar. Jag önskar mig en samhällsutveckling där de praktiska verkligheterna mer och mer närmar sig filosofin.
Widar Andersson
.