Tvååker-IFK Norrköping 2-1 är självklart inget annat än ett dunderfiasko.
Vi ska inte intala oss något annat - men det är viktigt att behålla sans och balansera vett här.
Även om det här med största säkerhet innebär en ny tidig cupsorti så kan jag inte påstå att jag sitter med en alltför stark chockkänsla.
Jag varnade för den här gruppen på förhand.
Det är tiden på året när det i regel inte skiljer så mycket mellan allsvenskan och hungriga lag som huserar i superettan och division 1.
Elfsborg snubblade mot Oskarshamn igår. Just nu, när det här plitas ned, leder Karlskrona mot Malmö!
Västerås körde över Sirius och att "Peking" behagligt skulle packa med sig en seger från inte så värst gästvänliga Övrevi IP trodde jag inte ens när Carl Björk (vem annars?) satte 1-0 sent i första halvlek.
Ni minns hur hårt inne det satt för två år sedan.
Dessutom:
Sead Haksabanovic var inte i speldugligt skick (svårt att se Peking ta poäng över huvud taget utan honom) och två tredjedelar på IFK:s mitt (Isak Bergmann Jóhannesson och Manasse Kusu) har inte startat i allsvenskan än.
Petar vi djupare än så:
Känner du dig övertygad var vi har Simon Thern efter allt han gått igenom på det personliga planet?
Jonathan Levi söker sig tillbaka och behöver ducka skador.
Till och med när Maic Sema, Filip Dagerstål, Pontus Almqvist, Egzon Binaku, Alexander Fransson, Christoffer Nyman, Kristoffer Khazeni är friska och tillgängliga ser det bräckligt och oklart ut.
Tre avbytare på IFK-bänken visar hur hårt ansatt laget är för tilfället av skador och sjukdomar.
Det är inte direkt en skadefri historik på Nyman, Almqvist, Khazeni och Sema. Utsikterna att dessa herrar har 20 plus matcher i sig i allsvenskan känns grumliga.
Nu var det bara Fransson, av ovan nämnda spelare, som var med på det svårspelade konstgräset i Halland.
Kaptenens inhopp är ett tecken på att han snuddar vid en fullskalig comeback.
Ett av få glädjeämnen.
Att Björk fortsätter näta ett annat.
Det är svårt att komma på så många fler.
Den tid som Jens Gustafsson och laget köpte efter segern mot Halmstad - cupmatchen kunde mycket väl slutat annorlunda - gav arbetsro till ett lag och en trupp som behövde just det.
1-2 mot Tvååker är två, tre steg tillbaka om vi ser till vad Halmstad-segern innebar och förde med sig.
Just nu är det många som fått sina farhågor besannade att truppen helt enkelt är för tunn. Att den inte är tillräckligt bra.
Mitt varningsflagg har varit hissat ett tag.
Under ett par månader där det mest försvunnit erfarenhet och kvalité samt fyllts på med vad som kan bli bra, fick vi ett bevis på att det är ett högt spel som Kamratföreningen spelar.
Isak Bergmann Jóhannesson spelade fram till målet igen, men hade det väldigt jobbigt i övrigt.
Manasse Kusu blandar och ger.
Jag har skrivit det tidigare - slår den här satsningen på framtiden väl ut är det imponerande på alla sätt, men det kan också falla platt.
Som mot Tvååker.
Isak Pettersson räddade ett friläge i första halvlek men kunde inte parera när han lämnades ensam två gånger om efter ett taffligt försvarsspel.
Det var mycket som var det, taffligt.
Passningsspelet undermåligt stundtals och anfallsspelet utan Sead Haksabanovic så statiskt som befarat.
Vad innebär den här smällen förutom att cupen förmodligen är över på lördag?
För IFK:s skull bör det spä på handlingskraften att agera.
Jag vet att det inte kommer att satsas mot guld. Den signalen är tydlig.
Det kan bli övermäktigt att slå sig in bland topp sex - men om det inte ska bli alltför avslaget och tråkigt behöver den här ofärdiga, osäkra och oklara truppen fyllas på.
En väckarklocka om något.