På ledarsidan i Expressen i går kräver Anna Dahlberg att ”högern måste sluta att spela dum i vinstfrågan”. Anna Dahlberg har under årens lopp skrivit många sådana artiklar där själva grundtemat är att vinstintresset i händerna på företag på en marknad är oförenligt med utförandet av mer komplicerade samhällstjänster som till exempel vård, skola och omsorg.
Anna Dahlbergs ingångsvärden är fullt rimliga och bör självklart prövas i gedigna utredningar om välfärdens driftsformer framöver. Tyvärr låter Dahlberg sina fördomar skena iväg. Hon slår sonika fast att vinstintresserade utbildningsföretag säljer bra betyg likt vilken annan vara som helst till sina kunder. Enligt Anna Dahlberg så är det så med betygen hos de privata utbildningsföretagen att de ”stiger lika snabbt som kunskapsresultaten sjunker”. Med samma tvärsäkerhet slår hon fast att handeln med skolbetyg har sina motsvarigheter i vårdens handel med sjukskrivningar och arbetsmarknadens handel med arbetstillstånd.
Om Anna Dahlbergs ord speglar verkligheten så är det naturligtvis helt oacceptabelt och ett avgörande argument för att hålla företag på minst armlängds avstånd från allt som har med myndighetsutövning (som betygsättande) att göra. Men kruxet är att Dahlberg inte anför några bevis för sina påståenden. Det är ett intressant privat tyckande vilket som helst.
Anekdotiska exempel blir inte starkare för att de upprepas för tusende gången. Skolkoncernen JB:s konkurs fick enorm och berättigad uppmärksamhet just därför att den var en av mycket få undantag från den gängse normen av stabila och framgångsrika skolkoncerner. Att använda JB som tyngsta argument i en plädering för att vinstintresse är oförenligt med offentliga uppdrag; det är bara fånigt.
Jag har genom livets gång förvärvat breda och djupa insikter av såväl politik och tyckande som av företagande och vinster. För närvarande leder jag en rådgivande grupp för det största utbildningsföretaget AcadeMedia. Jag är enig med Anna Dahlberg om att det behövs ett omtag för att värna oss mot den tilltagande kontrollhysterin som är ett resultat av ”privatiseringsparadoxen”; ju mer staten släpper ifrån sig till andra att utföra; desto mer måste kontrolleras. Och snart måste kontrollanterna kontrolleras. Pedagogisk frihet och utrymmet för sociala och pedagogiska reformer och experiment minimeras i sådana system. Grundtemat behöver vara tillit; precis som Dahlberg skriver.
Tilliten behövs i flera dimensioner. Det skapar till exempel ingen större tillit för Sverige som en rationell välfärdsstat att mycket samhällsnyttiga företag som AcadeMedia skulle behöva lägga ner alla sina framgångsrika skolor därför att det hos vänsterliberaler och socialister finns ideologiska föreställningar om vinstintressets fördärvlighet.
Det finns utrymme och behov för förbättrande reformer av välfärdsföretagens verksamheter och villkor. Mest grundläggande är krav på kompetens och kunskap hos de företag som vill etablera sig i välfärden. Det vore förödande för svensk skolkvalitet om vi nu skulle gå in i en era där den huvudman som har mest politiskt behaglig ägarform ska ges uppdragen; alldeles oavsett om de är de bästa tänkbara för barnen, för de sjuka eller för omsorgstagare.
Widar Andersson