Birgitta Ohlsson i Liberalerna är en särpräglad person. Hon har stringens som få i sina liberala hjärtefrågor. Hon kombinerar svagt stöd – enbart ett partidistrikt nominerade henne som partiledare när Liberalerna samlades till landsmöte efter förlustvalet 2014 – med starkt stöd från betydelsefulla delar av partiet.
Hennes agerande de senaste dagarna – två offentliga och mycket tydliga fronderingar mot den partiledning som hon själv tillhör – visar att hon knappast agerar strategiskt utan snarare känslostyrt. En politiker som gärna, genom en kupp eller genom traditionellt bearbetningsarbete, vill putta bort den sittande partiledaren; den partiledaren behöver vara kyligt strategisk. Sällan bjuder historien på sådana tillfällen av partipolitisk sammanklappning och falangkrig som till exempel släppte fram den helt ostrategiske Håkan Juholt till makten i S under några månader.
Birgitta är mer en profil än ett partiledarämne. Vad jag förstår vill hon inte vara eller bli partiledare. Hon är hellre en profil som säger det hon tycker och tycker det hon säger. Problemet är att utrymmet för att vara en profil krymper symbiotiskt med antalet toppuppdrag i sitt parti.
Hade hon varit en vanlig mening riksdagsledamot så hade hon fått en hel del press precis som hon fått nu. Men inga avgångskrav hade riktats mot henne. Som tidigare statsråd och som utrikespolitisk talesperson och ledamot i den sju personer tunna partiledningen så går det inte att bete sig hur som helst. Birgitta Ohlsson trampar flera andra – som också säkerligen är frustrerade över de dåliga opinionssiffrorna och över alternativlösheten till Jan Björklund – mer lojala på tårna. Hon sätter sig över sådant som interna spelregler i en partiledning.
Liberalernas kräftgång i opinionen är ett stort problem för partiet. Konkurrensen är stenhård. Annie Lööf har tagit hand om marknadsliberalismen på ett vägvinnande sätt. Vad göra? Ingen kan anklaga Jan Björklund för att inte ha försökt synas och höras. Han hoppade av uppgörelserna om både det militära försvaret och om energin. Björklund ville ha mer militär, mer kärnkraft och mer Nato. Inget av detta har hittills uppmärksammats av väljarna i opinionsundersökningarna.
Så försökte han med ett – mycket halvkvädet – försök att öppna för SD-samarbete och för att stoppa tillväxten av religiösa friskolor. (Religiösa friskolor är i dessa sammanhang ett täckord för muslimska friskolor alldeles oaktat att av Sveriges 66 religiösa friskolor så är 54 av dem kristna) Dessa försök att synas och höras torpederades dock effektivt av Birgitta Ohlsson.
Men det kommer inte att vara hennes fel om Liberalerna ramlar ur riksdagen vid nästa val. Det är nog ingens fel om så sker. Och är det någons fel så får nog Björklund ta ansvaret. Någon annan borde ha fått chansen medan tid var. Partiet håller kort sagt på att ta slut. Nutidens konflikter skär rakt igenom de glesa leden av ledande liberalpartister. Vilket Birgitta Ohlsson med utmärkt tydlighet visat upp. Jan Björklund visade i sin tur upp ett ganska så sällan visat dåligt omdöme. Att blåsa till strid på det sätt som skedde var en återvändsgränd för Björklund. Han hade inga chanser att komma ut som rejäl vinnare från det sju timmar långa mötet med riksdagsgruppen. Hur man än vrider och vänder på det så är därför Jan Björklund svagare i kväll än vad han var i morse.
Widar Andersson