För en knapp vecka sedan intervjuades Maria Wetterstrand av DN: s politikreporter Karin Eriksson. Intervjun rörde sig över breda fält. Ett fokus var den utredning om biobränslen för flyget som Wetterstrand precis var färdig med för regeringens räkning. Ett annat kraftfält i intervjun var den förra toppolitikerns negativa känslor och erfarenheter av den slags personjournalistik som följer i spåren av framgång och popularitet:
”Det fanns en stark önskan att komma åt mig med någonting, eftersom jag hade väldigt höga förtroendesiffror. Då fanns det inget intresse för politik egentligen, utan det var bara fokus på om man släckte lampan på Earth hour och vilken bil man körde och vilka kvitton man hade lämnat in till riksdagen och vilka vabdagar som man hade tagit ut. (--) Jag blev jättestressad, jag blev lätt paranoid, fast jag inte hade något att dölja. För man vet att medierna kan förstöra ens liv och omöjliggöra hela ens framtida karriär.” (--) Man blir rädd för att försvara kolleger, det tycker jag kanske är det värsta”, säger Maria Wetterstrand till DN.
Hon tar ett exempel från i fjol: Granskningen av Isabella Lövins flygresor, när det visade sig att Miljöpartiets språkrör brukade åka business class.
”Att inte statsministern går ut och säger att ”våra ministrar åker business class och vi tycker att det är rimligt”. Att han inte förklarar att det kan handla om status och bekvämlighet och att man ska vara ska vara pigg när man kommer fram. Sånt gör den här typen av journalistik. Att man inte vågar stå upp för sina kolleger. Ingen vågar försvara den som är utsatt i drevet. Inte heller jag.”
De senaste dagarna har varit som en film – tragedi/komedi - om precis det som Maria Wetterstrand talade om och varnade för i DN-intervjun. En film där hon själv spelar huvudrollen. En film där saken betyder inget och personen betyder allt.
Allt det som gjorde att hon lämnade politiken en gång slog henne direkt i ansiktet när hon efter mycket tvekan kom tillbaks på ett litet hörn som statlig utredare.
Mer att läsa: Hon säger hellre som det är.
Det som satte igång drevet var att det slogs upp som en nyhet att Maria Wetterstrand är aktieägare och sitter i styrelse i företaget Cortus Energy som fått stöd från Energimyndigheten att undersöka möjligheterna att producera förnybart biobränsle i Sverige.
Aha! Se på fan! Maria Wetterstrand är jävig, en lakej för det snöda kapitalet, är korrumperad, är en lobbyist, är…
Det blev snabbt en snöboll som nådde alla medier, stora som små, statliga och privata. På twitter dundrade vänsteraktivister om korruption och andra miljöpartiovänner skällde Wetterstrand för lobbyist.
Visst kan det förefalla pikant att en utredare om biobränsle äger aktier i ett litet grönt energiföretag som levererar förnybar energigas och som undersöker möjligheten att producera förnybart biobränsle i Sverige. Pikant; men inte mer än så.
Det som förvånar mig är att ingen har gått till källan. Hennes direktiv från regeringen är glasklara.
Utredaren ska analysera ”hur flygets användning av hållbara biobränslen kan främjas.”
Frågan om biobränsle ska användas är således redan avgjord i de politiska direktiven till hennes utredning.
Dessutom var hon inte ensam i utredningen. 10 experter medverkade. I det särskilda yttrande som finns i betänkandet föreslår en av experterna mer biobränsleanvändning än vad utredningen gör.
Maria Wetterstrand är ingen jävig lobbyist för biobränslen. Hon är utredare för en regering som vill ha mer biobränsle. Det är något helt annat. Dessutom har hon lagt ett modest och vad jag förstår förmodligen mycket verklighetsnära förslag som kanske kan intressera flygbranschen på ett nytt sätt. Vilket vore mycket tacknämligt i den viktiga sakfrågan.
Spel- och skandalvinklar har blivit allt vanligare i svensk politisk mediabevakning. I den nya boken ”Demokratins framtid” refererar statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg till studier där det visar sig att ”sakgestaltade” politiska nyheter har minskat från 59 procent 2002 till 38 procent 2014. Samtidigt har ”spelgestaltningar” ökat från 37 till 49 procent medan skandalgestaltningarna ökat från 4 och till 13 procent. Detta är tveklöst ett av demokratins problem.
Och inte blir problemet mindre av att Maria Wetterstrand nu kanske för andra gången och mer definitivt väljer att avsluta det politiska samhällsarbetet.
Widar Andersson