Valet till EU-parlamentet är över. Höger- vänster- och missnöjesvindarna har blåst över för den här gången. När resultatet summeras kan det konstateras att särskilt mycket inte har hänt.
Socialdemokraterna har runt en fjärdedel av väljarna. Alliansen har fördelat på sina fyra partier M 13 procent, FP 10 procent, C 6,5 procent och KD 6 procent en dryg tredjedel. Vänstern har genom resultaten för sina tre partier – hela V och F! och drygt hälften av MP:s väljare – en femtedel av väljarna i ryggen. SD knaprar åt sig en tiondel.
Av alla väljare var det lite mer än hälften som avstod från att rösta. I soffan finns många personer som väntas rösta på S och M i det kommande riksdagsvalet. Även V och SD har en del tröga väljare som inte orkar bry sig om ett EU-val. Övriga partier lär ha renrakat sina mobiliseringsbara valkretsar på röstare.
Den som såg framför sig att EU-valet skulle bidra med klarare sikt inför kommande riksdagsval får nog fortsätta att treva i dimman.
På ritbordet kan man förstås lägga ihop S fjärdedel med vänsterpartiernas femtedel och på så vis få ihop den hälft som krävs för en majoritetsregering. Men herre min skapare för en sådan majoritet!
Alliansen har det inte mycket roligare. Vad de ska kunna göra med sin dryga tredjedel av väljarna står precis lika mycket skrivet i stjärnorna nu som vad det gjorde före EU-valet. Det räcker inte med passivt stöd från SD:s tiondel. Och även om det skulle se ut att räcka på ritbordet så är en sådan majoritet en mardröm för alla som vill Sverige väl.
Vad sker nu? Socialdemokraterna lär väl försöka knapra åt sig lite mer av vänsterpartiernas femtedel. Trycket är stort på sådana manövrar från vänsterfalangens anförare på Aftonbladets ledarsida. Om S glider i väg för långt till vänster så öppnar det upp för Alliansen att i sin tur knapra åt sig av socialdemokraternas fjärdedel där det finns hyfsat många väljare som vill hålla sig i närheten av den sansade mitten.
Resultaten i EU-valet har betydelse för riksdagsvalet; så är det. Men sambanden mellan detta avslutade val och det kommande är varje sig linjära eller endimensionella. När andra halvlek i supervalårets politiska match drar i gång på allvar i augusti kan mycket förändras. Miljöpartiet kan få hybris och köra i drickat. Alliansens småpartier kan börja växa när M sloknar. V och F! kan fastna i sekteristiska inbördeskrig. Moderaterna kan få bränsle för ännu en förnyelse som rör om i grytan. Stefan Löfven kan – när han nu klarat sitt första val som partiledare med godkänt resultat – slappna av lite mer och profilera S på det sätt som han helst av allt önskar.
Widar Andersson