Det är tuffa tider för städernas nya utearbetare. Där jag firar jul är det en handfull minusgrader och ett lätt snötäcke som gäller. Utanför de juldagsöppna affärernas entréer sitter de likafullt där och tigger med sina skramlande muggar och förhoppningsfulla leenden. Antagligen innebär juldagarna större chanser för prassel i muggarna. I vart fall tycker jag mig se det i mitt eget och i många andra människors beteenden. Ett slags Ob-ersättning genom det civila samhällets försorg, typ.
Tiggarna har påverkat Sverige och svenskarna på flera påtagliga sätt. Dels kan ingen blunda för inflödet av tiggande och fattiga människor som ser ut ungefär precis som vad vi gör. Fattigdomen och den med svenska mått mätt extrema misären är inte längre främst något som då och då pulserar ut i tvbilder eller i hjälporganisationernas tiggarbrev till oss. Sveriges medborgares civila och offentliga åtaganden har utökats. Nu behöver långt fler av svenskarna förhålla sig till tiggare i det offentliga rummet än vad som gällde för bara ett par, tre år sedan.
Reaktionerna och inläggen i det offentliga samtalet har varierat och växlat. Med lätt rodnande kinder minns vi till exempel stort uppslagna utspel av vänsterikoner där det förordades förbud och kriminalisering av att ge pengar till tiggarna. Även de främlingsfientliga fick luft under vingarna och krävde ett mer allmänt förbud mot tiggeri på allmänna platser. I den offentliga debattens undervegetation knallade tvärsäkra skrönor och ”sanna berättelser” runt om tiggare i Mercedesbilar och med fina mobiltelefoner, om organiserade (kriminella) ligor som skötte tiggeriet och om lättlurade svenskar som gick på vad som helst.
Självklart har det sina sidor att så att säga vänja sig vid fattiga människor i stadsmiljöerna. Det finns en risk för ”avtrubbning” som Sanna Rayman skriver om på Svenskans ledarsida i dag. Hon nämner exempel på insamlingar för en ung gravid kvinna från Rumänien där målet var att hon skulle kunna ta hand om sitt barn i en husvagn istället för ute på gatan eller i en gammal utkyld bil. Det som skulle orsaka ramaskri i pressen om det gällde en ordinär ung svensk moder beskrivs nu som en social framgång.
Så är det. Och vi får nog leva med de här parallella småvärldarna i det nya Sverige. Människor har fri rörlighet i Europa. De som vill använda sin rörlighet för att arbeta ihop pengar genom tiggeri i kalla Sverige; de har rätten att pröva på. Utan att för den sakens skull gå all-in i den svenska välfärdsstatens alla skrymslen och vrår. Vilket dessa människor verkligen inte gör. Det är i allt väsentligt det civila samhällets enskilda människor, församlingar och föreningar som engagerar sig och ger av sin tid, sina pengar och av sin medmänsklighet.
Lika lite som det i en öppen och hyfsat liberal demokrati som Sverige går att förbjuda riksdagsledamöter att rösta som de vill; lika hopplöst feltänkt är varje tanke på förbud och kriminalisering. Vad som händer i förlängningen är svårt att veta. Många olika saker kan inträffa på flera olika plan och platser. Rumänien kanske blir ett lite bättre land att leva i även för fattiga romer. Pengarna som kommer in från hårt arbetande tiggare i övriga Europa har betydelse för den utvecklingen. Somliga av tiggarna kommer säkert att flytta uppåt i näringskedjan få kontakter och nätverk i Sverige och försörja sig och sina familjer i sysslor med bättre avkastning än långa och kyliga pass med tiggarmuggen.
Det finns heller ingen naturlag som säger att vi måste bli socialt avtrubbade av tiggarna runt om kring oss. Många av oss kan kanske tvärtom bli lite mer socialt medvetna.
Widar Andersson