2019 gled snabbt tillbaka i osäkerhetens fåra.
På en vecka gick IFK Norrköpng till 2-0 mot AIK till 0-1 mot Sirius och på något sätt känns det talande.
"Nu kommer de väl få stryk av Sirius bara för det" hördes från ett par håll efter skalpen i Solna.
Det är så vi lärt känna Kamraterna (och så föds 90 procent med ett pessimistiskt DNA i den här stan, icke att förglömma).
Jens Gustafsson vann taktikmatchen mot den kanske lurigaste av dem alla när det gäller tjuv-och rackarspel, Rikard Norling, men när Gustafssons lag skulle vara det spelförande och kontrollerande laget på hemmaplan blev det som det blivit för ofta när IFK möter betongförsvar och bottenlag.
IFK bollade bort sig själv.
Det var en 35-gradig gratäng att spela i och Sirius (med en rad tunga namn borta) gjorde det bra - men jag vågar påstå att det var en av de sämsta IFK-matcherna på länge.
Här vädrade jag ur mig i en spalt om hjärtat och inställningen verkligen var den rätta.
Och med ett par dagars distans till plattmatchen kan jag inte påstå att jag ändrat inställning i frågeställningen.
Det fanns inte den där frenesin som kan krävas och det är självklart illa att man inte vill mer, men det är extra frapperande med tanke på att IFK hade gått upp på samma poäng som AIK vid seger och tagit sig själva in i matchen om en Europaplats.
Det var till stor del en säsong på spel.
I stället: Noll poäng, det medschwung som AIK-segern innebar pyste ut och med Häcken och Djurgårdens segrar under måndagskvällen minskade framtida marginaler till nya snedsteg.
Jens Gustafsson tog på sig den svaga insatsen och menade att han inte hade lyckats förbereda laget tillräckligt bra inför eller under match, men när han sedan fick följdfrågor vad han menade så blev det inga fördjupande svar utan ett "IFK Norrköping behöver prestera bättre än vad vi gör idag"-svar och att "det togs för många konstiga beslut".
Det var inte så att IFK-managern gav intrycket att han uppskattade mina frågor till den grad att han kände för att hoppa fram och bjuda upp till dans framför kollega Henrik Rydström (som såg grymt vältränad ut, förresten).
Här har ni presskonferensen som UNT filmade och publicerade på deras site.
Känslan var att IFK-managern ville skydda sina spelare, en god intention, men att han inte var speciellt sugen på att bryta ned diskussionen varför det såg så illa ut.
Så det får väl hamna i det här forumet att försöka reda ut. Och jag har försökt, både i tanken och i samtal med andra som följer laget nära.
Det är inte så att åsikterna klingar i ljuv samsyn och frågan som bränner hetast är hur det här tippade och rustade topplaget fortfarande saknar en trygghet.
En självklarhet.
Ett spelsätt och en grundidé hur man ska ta sig an matcher och vad man vill göra ute på planen.
Peking ska passa och Peking ska springa, det är klart men hur väl passar det in med det material som utgör årets trupp?
Egentligen?
På väg up till måndagens U21-match slog mig tanken: "Har IFK en enda spelare i laget som kan klassas som vass i en mot en?".
90 minuters frustrationsfotboll mot Sirius skrek efter en lirare som på egen hand kunde röra om, göra något på egen hand och bryta det där passningsmönstret som nio av tio gånger skedde i sidled.
Pontus Almqvist kom jag fram till. Jordan Larsson, men stänger man av möjligheten att gå till vänster går han inte alls.
Mer?
Simon Thern kan driva förbi en eller par motståndare centralt, liksom Alexander Fransson men det sker inte bara för sällan - det leder lika sällan till något i nästa moment.
David Moberg Karlsson, Niclas Eliasson och Nicklas Bärkroth var en behaglig medspelare att skicka ut bollen till när bollen mest skickades runt.
Nu är Kamraterna lättlästa och för lätta att styra bort.
Gnälligt och negativt i överkant?
Det var ju trots en bra trend innan och en kanonmatch mot AIK.
Kanske, men IFK Norrköping är sexa i den allsvenska tabellen, tio poäng efter Malmö FF och jag tror inte någon känner ett lugn att de kommer att kunna slåss särskilt länge i Europa eller fixa en ny Europaplats som den här säsongen utvecklat sig.
Var det placerar oss?
Well, det är svårt att bortse ifrån att Jens Gustafsson behöver en framgång i Europa League-kvalet.
För hans egen skull, för klubbens och för att behålla ett allt mer ifrågasatt förtroende på rätt sida av vad som är accepterat.
IFK Norrköping är ett av de lag i allsvenskan med flest importer. Då slår det alltid hårdare om det inte fungerar. Investerar man dyrt och inte får resultat är måltavlan på ryggen per automatik större.
Om man inte får samman ett vinnande lag med grabbar från stan så finns det ett stabilare skyddsnät.
En halv allsvenska och ett Europaspel väntar. IFK Norrköping har en hel del att bevisa. Till att börja med skulle jag vilja se en tydlig bild vad gäller spelsystem, grundidé och vad man vill få ut.
Lita på spelarnas individuella skicklighet att lösa saken fungerar ibland, inte alltid.
Lite som IFK Norrköpings spel.