I de stora och väsentliga samhällskonflikterna har uppdelningen i höger- och vänsterpartier blivit alltmer frånåkt av utvecklingen. Kampen mellan öppenhet och slutenhet har i och för sig alltid varit en del av mänsklighetens tillvaro. Idag triggas konflikterna mellan hindrande murar och välkomnande motorvägar emellertid extra hårt av digitaliseringens samhällsförändrande krafter. Motsättningarna och de helt skilda perspektiven skär rakt igenom varenda traditionellt och statsbärande parti. På den politiska teaterns huvudscen som USA utgör är de båda partikonvent som nyss avhållits övertydliga exempel på klyftorna i partierna.
Mer att läsa: Ta befälet över gaphalsarna.
Vänster- och högerpopulisterna i Demokraterna och Republikanerna påminner i sina olika varianter av slutenhetsretorik betydligt mer om varandra än om vad de liknar sina mer stadiga partivänner. Kollapsen i brittiska Labour och i det konservativa regeringspartiet Tories visar på diken av partiinterna konfrontationer i öppenhets- och slutenhetsfrågor. Den klassiskt liberala och globala tidskriften The Economist resonerar på sin senaste utgåvas ledarsida om behovet av ett nytt mittenparti i Storbritannien.
(Länken till Economist kräver registrering för att fungera)
Även FastlandsEuropas klassiska partier riskerar att dras isär rejält i pågående och kommande strider om öppenhet och slutenhet. Under senare tid har dessutom fruktansvärda utbrott av islamistisk lågbudgetterror i Frankrike och Tyskland medvetet bidragit till öppenhetsförespråkarnas svårigheter. Nationalism och islamism sätter kort sagt hyggliga och pragmatiska samhällsförvaltare i kristdemokratiska och socialdemokratiska partier i skruvstäd där de pressas från två håll samtidigt.
På det konkreta markplanet visar sig digitaliseringens påfrestningar framförallt i invandringens och handelns skepnader. Digitaliseringen bryter ner barriärer, utmanar handelshinder och nonchalerar såväl nationsgränser som internationella system och protokoll för frihandel och asylrätt.
Nationalistpartier som till exempel Sverigedemokraterna och Nationella Fronten i Frankrike växlar obehindrat mellan höger- och vänsterretorik när de på bred front angriper den öppna marknadsekonomins fria rörligheter. SD består i huvudsak av människor som tidigare kunde ”knös in” i socialdemokratiska och moderata valkretsar. De etablerade partiernas förluster till nationalistiska uppstickare som SD gör att konflikterna mellan öppenhet och slutenhet har transformerats in i S och M. I båda partierna finns väldigt stor spännvidd i uppfattningarna om vad som bäst bör göras.
Ledarsidesskribenterna i The Economist pläderar för och hoppas på politiker och nya och/eller gamla partier som tydligt och klart står upp för öppenhet, rörlighet, frihandel och invandring; som därmed försöker kroka arm med digitaliseringens samhällsomdanande krafter. Världstidningen är samtidigt noga med att understryka att vägen till framgång för öppenhet förutsätter vettiga regleringar för invandring och handel. Att digitaliseringen gör det möjligt för samordnade och målmedvetna folkvandringar upp mot de rikaste välfärdsländerna i norr är solklart, begripligt och på sikt sannolikt befrämjande för samhällsutvecklingen. Att digitaliseringen gör det möjligt för frihandel och delningsekonomier att snabbt och brutalt utkonkurrera nationella och välståndsvitala system är lika solklart, begripligt och på sikt sannolikt välståndsskapande. På kortare sikt är dock oreglerad handel och invandring öppenhetens värsta fiender.
De som vill stå upp för öppenheten och utmana slutenhetsapostlarna till höger och vänster behöver därför balansera sin profil med tydliga argumentationslinjer för en politik för invandring som inte späder på arbetslöshet och socialbidragsförsörjning. Och för en frihandelspolitik som så varsamt som möjligt låter det nya ersätta det gamla.
I vårt land har vi under flera generationer haft förmånen av att ledas av ett socialdemokratiskt parti som tidigt befriade sig från 1800 – och 1900 - talens vurm för socialism och vänsterdikaturer. Pragmatiskt har partiet – med ytterst få dikeskörningar - hanterat invandring och frihandel på ett ansvarsfullt och framgångsrikt sätt. Dagens socialdemokrati har dock en del att bevisa.
Det märkligaste av allt är att S inte förmår att argumentera tydligt och rakt för den återinförda regleringen av invandringen som genomförts. Partiet missar ett gyllene tillfälle att samtidigt tala till alla dem som misströstar inför konsekvenserna av det senaste decenniets oreglerade invandring och till dem som misströstar inför framtidsutsikterna av ett nationalistiskt parti i politikens förarsäte.
Huvudspåret i den socialdemokratiska agitationen tycks istället vara att ”skylla på EU” när den nya invandringspolitiken ska försvaras. Det är ett passivt och dåligt förhållningssätt som inte glädjer några andra än slutenhetens apostlar till höger och vänster.
Widar Andersson