Både socialdemokrater och moderater måste våga debattera en ny politisk verklighet. Den kommande regeringen måste luta sig framåt, inte blicka tillbaka.
Sverigedemokraterna utgör ett maktnära bryderi för den statsminister som efter valet i höst vill slippa vågmästarpiruetter i riksdagen. Det som kännetecknat politiken sedan SD:s inträde i Helgeandsholmens folkvalda riksmöten är de stora partiernas svårigheter att hantera den ovälkomna illbattingen från södern. Grundläggande i all strategilära är att försöka förstå motståndaren; sätta sig in i hans tankevärld och känsloliv. Fram till nu förefaller emellertid Reinfeldt, Löfven och de andra att i hög grad ha förhållit sig till SD utifrån den egna självförståelsen. Ängsligheten för anklagelser om att gå SD till mötes har överflyglat den politiska logiken. Det duger inte för den som gärna vill regera Sverige på ett värdigt sätt. Därför rekommenderar jag läsning av Jimmie Åkessons bok Satis polito. Åkessons alster är lärorikt för den som verkligen vill försöka sätta sig in hur SD:s ledning vill uppfattas. Vilket är helt nödvändiga kunskaper för den som vill agera med framgångsrik pondus.
Oslo är en vacker stad. Förvisso väl dyr för en svensk. Jag rekommenderar likafullt varmt att varje partiledare med statsministerambitioner använder en del av arvodet för en tripp till Youngstorget i Oslo där den i höst tillträdande generalsekreteraren i Nato Jens Stoltenberg håller till ännu ett tag.
Natokrampen plågar den svenska försvarspolitiken allt hårdare. Jag är säker på att Stoltenberg mellan skål och vägg kan ge några värdefulla och broderfolkliga tips om hur Natokulturen fungerar och om hur S och M ska lösa upp knutarna och få in försvaret i den västliga krets där vi hör hemma. Nästa mandatperiod är en lämplig tidpunkt att ta några steg i den riktningen.
Genom reformer av framförallt socialförsäkringarna och asylmottagningen har arbetskraften växt mycket påtagligt under Reinfeldts regim. Även antalet arbetade timmar har ökat. Dock inte alls i samma takt som arbetskraften. Arbetslösheten har därför ökat i ungefär samma omfattning som utanförskapet har minskat. Varken jobbskatteavdrag eller chockhöjningar av a-kasseavgifterna har fungerat som det var tänkt. Ingångslönerna har inte sjunkit. ”Jobbpakten” mellan regeringen och arbetsmarknadens parter blev en pratpakt. Utöver rut-reformen har knappat några hinder för arbetsmarknadsinträde avlägsnats för den stora grupp av lågutbildade, unga och invandrare som utgör bulken av långtidsarbetslösheten.
Ett omfattande och rejält lärlingssystem är vad det svenska samhället verkligen behöver. Kombinationen av lite lägre löner och ett yrkeslärande för framtiden är aptitlig ur ett brett perspektiv. Alternativen – nya insatser för att skapa låglönemarknader eller nygamla insatser för att putta ut folk från arbetskraften – förbleknar i jämförelse med ett lärlingssystem.
Frestelser finns det gott om i livet och politiken. Ingen kan, och bör kanske heller inte stålsätta sig så pass mycket att man avstår från allt frestande som kommer i ens väg. För den som vill regera Sverige under de kommande fyra åren är det dock synnerligen viktigt att avstå från nostalgins locktoner. Tider som har varit – har varit. Det fanns en tid då S och M kunde lägga en våt filt över invandringsfrågan. Inget av partierna hade något att vinna på öppen debatt. Därför blev det ingen debatt. Men då var då och nu är nu. Värnplikt, alliansfrihet och hela det paketet har också haft sina bästa dagar. Arbetslösheten är även den delvis ny till sin karaktär. Nostalgiska stränganslag uppskattas förvisso i delar av valmanskåren. Sådana är tiderna vi lever i. Nästa statsminister kommer därför inte att uppträda som ledare för något slags futuristiskt avantgarde. Det är helt i sin ordning. Tillbakablickande politik är emellertid helt i sin oordning. Nostalgipolitik är – för att låna ord av det indiska ordspråket – tigrinnan som hotar i natten. Att förstå varifrån vi kommer är basalt för förståelsen av vår nutid. Utan framåtlutning i den kommande regeringskroppen kommer det dock att gå illa. (Texten har publicerats i magasinet Axess sommarnummer 2014)
Widar Andersson