Författaren Lena Andersson är krönikör på Dagens Nyheters ledarsida. Häromdagen tog hon sig an Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt. Anderssons krönika är klurigt komponerad och läsvärd och – på en avgörande punkt – totalt förljugen.
Lena Andersson tycks likt mycket annat kulturfolk ha fastnat i en fantombild av socialdemokratin. Trots att S har styrt landet i nästan 70 år så att alla mogna män och kvinnor vet och kan vad S är, trots att Sverige är en av världens mest avreglerade och öppna marknadsekonomier, trots all vapenexport, trots all närhet till det ekonomiska etablissemanget, trots att S och Ingvar Carlsson tog Sverige med in i EU, trots Sveriges mycket nära relation med USA, trots all valfrihet och alla välfärdsföretag så tror Lena Andersson att S ”egentligen” är ett vänsterparti som – oklart när och hur – har övertagits av ”partihögern” – vilka det nu är. Lena Anderssons eget försök att beskriva denna slemma höger är skrattretande nog trion Kjell-Olof Feldt, Carl Tham och Leif Pagrotsky! Kommentarer överflödiga.
Lena Andersson skriver: ”Jag delar Daniel Suhonens uppfattning att vid en viss grad av avvikelse från en idés centrum bör man inse att man har bytt idé i stället för att framhärda i att en idé kan innehålla lite vad som helst.” I Lena Anderssons märkliga värld är Daniel Suhonen den socialdemokratiska idéns ”centrum” medan den ”partihöger” som styrt och lett partiet i snart hundra år har avvikit från den sanna idén. Enligt Lena Andersson har ”Suhonens socialdemokrati varit genomsyrande ideologi i detta land”.
I Daniel Suhonens och i Lena Anderssons fantasiland har det möjligen varit så. I landet Sverige har den vanliga, pragmatiska, klokfackliga och kommunalrådsgrå socialdemokratin regerat landet.
Fantasier och drömmar ska inte ses ner på eller föraktas. Att Suhonen och Andersson bär på drömbilder av vad socialdemokratin borde vara eller kunde vara är heller inte så mycket att säga om. Det som oroar mig är deras oförmåga att skilja på dröm och verklighet.
Widar Andersson