Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor riskerar möjligen att drabbas av hybris efter sitt mycket framgångsrika halvår. Hon har det dock förhoppningsvis välbeställt med slavar på vagnen som viskande i hennes öra påminner henne om hennes politiska dödlighet. Hennes utspel på torsdagen 21 mars om att KD – för att få genomslag för politik i sin egen riktning – ska kunna prata med alla inklusive V och SD är hur som helst inget uttryck för farligt övermod. De flesta utanför aktivistkretsarna tycker tvärtom att det självklart att politiker i olika partier talar med varandra för att komma fram till bra politik.
Häromdagen lyssnade jag på statsvetarprofessorlegenden emeritus Sören Holmberg. På ett seminarium hos SNS talade han om boken ”Demokratins framtid” som riksdagen gav ut i slutet av förra året och där han och statsvetardocenten Katarina Barrling är redaktörer.
Sören Holmberg redogjorde för en större demokratiundersökning som gjorts i arbetet med boken. I sammanfattning var resultatet att större delen av medborgarna är tämligen nöjda med demokratin i Sverige. Det finns dock en betydande missnöjespunkt ute bland människorna: Övriga partiers vilja att utestänga Sverigedemokraterna från inflytande och samarbete upplever många i Holmbergs undersökning som en stor eller mycket stor brist i demokratin.
Mer att läsa: I grunden populist.
Jag har lätt för att instämma i kritiken. Inte därför att det är ”odemokratiskt” av några partier att inte vilja samarbeta med/regera med några andra partier. Det finns inget i den parlamentariska demokratin som föreskriver att andra partier måste samarbeta med till exempel SD. Däremot är den här retoriska sjupartiblockaden mot det ”åttonde partiet” (som Fredrik Reinfeldt sa) ett mycket stort misstag.
Aktivistattityder som på sin höjd representerar några få procent av svenskarna har blivit mittenpolitik i Sverige. Vilket ”vanligt folk” har reagerat mot. Förtroendesiffrorna för de politiska partierna har aldrig varit så låga som nu. SD har samtidigt växt otroligt snabbt och är nu i sammanvägda opinionsmätningar det näst största partiet i Sverige.
Reaktionerna på Ebba Busch Thors stillsamma utspel har till dels varit smått hysteriska. Centerpartiledaren Annie Lööf fördömde raskt saken som gynnande av nazism och rasism. Liberalernas Jan Björklund var ute och tassade i samma slemma terränger. För att inte tala om de maktpolitiskt motiverade utbrotten från (S)tatsråd på sociala medier av olika slag.
Självklart finns det en maktpolitisk dimension här. Men det är ingen framgångsväg att överdriva och slamra med ”vargen kommer” argument i gälla toner.
Mer att läsa: Extremismens dragningskraft.
SD är en ganska stor del av riksdagen. Alla av de övriga sju partierna har redan i olika sammanhang varit på samma sida som SD i olika frågor för att få majoritet för någon hjärtefråga. Detta ser alla, vet alla, kan inte förnekas. Att övriga sju partier under så många år har försökt att slå i folk att de inte gör det de gör; det har allvarligt skadat förtroendet. Därför hoppas jag innerligt och verkligen att fler partier säger och står upp för det självklara som Ebba Busch Thor sagt idag: Vi kan tala med alla partier för att bygga majoriteter i frågor där vi har liknande uppfattningar.
För det är precis vad människor med rätta förväntar sig att de politiker de röstar på och försörjer faktiskt ska ägna sig åt. Aktivistattityder är däremot förödande för förtroendet och därmed på sikt för legitimiteten i den parlamentariska demokratin.
Widar Andersson