Filipstad gör sig återigen bemärkt i invandringspolitiken. För snart fyra år sedan – i november 2015 – vill jag hävda att Filipstad hade en avgörande roll för den omläggning av politiken som den S-ledda regeringen genomförde. På Folkbladets ledarsida skrev jag så här 2 november 2015:
”Som bland andra utrikesministern och regeringens mest erfarna politiker Margot Wallström konstaterade i DN nyligen så finns det en punkt då flyktingmottagandet blir en sådan påfrestning på det svenska samhället att vi inte klarar mer: "Vi kan inte upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd." I intervjun med DN redogör Wallström också för ett samtal med Filipstads kommunalråd Per Gruvberger. "De vet inte hur de ska klara sin budget, de har upp till 200 barn som de inte kan placera i skolan nu. Och socialtjänsten går helt på knäna", berättar utrikesministern.”
Tidigare denna vecka skildrades Filipstads nutida vardag i ett omskakande reportage i SVT: s Uppdrag Granskning. Per Gruvberger och hans kollegor har inget lätt fögderi att sköta. Den lilla värmlandskommunen har fått många nya innevånare från bland annat Syrien, Somalia och Irak. Huvuddelen är arbetslösa, många är lågutbildade och ett slags funktionella analfabeter. Uppdrag Granskning visar också att inflyttningen till Filipstad motsvaras av en nästan lika stor utflyttning från kommunen. Svenskar med jobb lämnar medan nyanlända utan jobb kommer.
Förhoppningsvis tar Filipstad än en gång rollen som ögonöppnare i politiken. Margot Wallström talade 2015 om ett läge där det ”kanske kommer 190 000 människor varje år.” Riktigt där är vi inte än. 2018 beviljades 120 000 uppehållstillstånd. Siffrorna för januari – juli 2019 landar på 71 000 beviljade tillstånd.
Givet dagens regelverk – uppluckrade anhöriginvandringsregler och möjlighet att från andra sidan världen få arbetstillstånd i Sverige för okvalificerade arbeten (tillstånd som i sin tur på lite sikt ger rätt till anhöriginvandring) – är det emellertid inget snack om att vi rör oss upp mot Wallströms 190 000.
Avståndet ner till de siffror – 5–8000 per år – som Moderaterna nyligen angav som målsättning för invandringspolitiken är på motsvarande sätt alltmer gigantiskt avlägsna.
Videoklipp: Statens inkompetens är problemet.
Exemplet Filipstad visar att problemen inte var tillfälliga 2015. Tvärtom bör vi räkna med att problemen växer. Andelen i befolkningen med rätt att på det allmännas bekostnad ta sina anhöriga till Sverige, den andelen växer stadigt. I Filipstad syns det extra tydligt. Men det är inte ett Filipstad problem. Det är ett statligt problem.
En del av problemets orsaker är – som jag ser det – en märkligt frånvarande socialdemokrati i de här frågorna. Rädslan för SD tycks ha förlamat partiapparaten. Trots att hälften av SD består av tidigare S-väljare så är det bara enstaka etablerade S-personer som tar enstaka initiativ. På hösten 2015 var det Margot Wallström. Hösten 2019 vet jag inte.
Anne-Marie Lindgren har en lång bakgrund som inofficiell och klok chefideolog inom S. Nyligen tog hon till orda i S-tidningen Aktuellt i Politiken. Pedagogiskt – som om hon talade till barn – går hon igenom att det finns Ja-linjer och att det finns nej-linjer i invandringsfrågan:
”Som de flesta läsare redan insett hör jag själv till mittemellan-linjen. Jag har vuxit upp i facklig miljö, och lärde mig tidigt att det alltid finns ekonomiska realiteter att respektera, vilka visioner om samhällsförbättringar man än må ha. Och jag har i omgångar arbetat i det regeringskansli där alla reformer, hur önskvärda de än var, obönhörligt krävde finansiering.
Då sitter det i ryggmärgen att politik inte bara handlar om god vilja och öppna hjärtan, utan om resurser. Utan resurser, utan fungerande lösningar på praktiska problem, faller de bästa intentioner platt till marken och kan, dessvärre, rent av få negativa resultat.”
Anne-Marie Lindgren har förstås rätt.
Men hur många har den där ryggmärgen kvar som hon talar om?
Det är det som oroar mig.
Widar Andersson