Turerna runt det militära samarbetsavtalet med Saudiarabien är i det stora hela bara ännu ett kapitel i en tjock bok av liknande konfliktungar, småskandaler och politiska affärer i gränslandet politik och affärer.
I politik är det förvisso nödvändigt att kunna rida på två hästar samtidigt; den som styr ett sunt och aktivt land behöver ibland företräda intressen och ståndpunkter som är mer eller oförenliga.
När de där två hästarna springer alltför långt från varandra så riskerar dock den politiska spagatövningen att bli hälsovådlig.
Sverige är sedan den senaste mellankrigstiden en stor vapenproducent. Vi är i förhållande till vår litenhet osannolikt högt placerade när världens största exportörer av försvarsmateriel listas. Denna märklighet är sedan länge inbyggd i en berättelse om Sveriges alliansfrihet – tidigare neutralitet. För att kunna ha ett stabilt militärt försvar även vid krig och kriser i vår omvärld behöver vi säkra tillgången till vapen. Ergo; vi gör dem själva. För att dessa svenska vapenfabriker ska överleva krävs att de säljer sina varor och tjänster till en global publik. Det starka militära försvaret hänger således ihop med vapenfabrikerna och vapenexporten. Detta är den första hästen.
Den andra hästen är en berättelse om Sverige som ett slags världssamvete. (Detta sagt utan minsta ironi från min sida.) Sverige ska vara en oberoende röst som utan att snegla på (vapen)affärer alltid tar ställning för sådant som demokrati och mänskliga rättigheter. Under decenniernas gång har de där två hästarna då och då varit på väg så långt bort från varandra att politiken nästan har spruckit.
Vid varje vapenaffär till tveksamma länder som har kölhalats i medierna har staten tillsatt utredningar med uppgift att ”skärpa reglerna”. Vilket har lett till att - som professor Gunnar Hult vid Försvarshögskolan nyligen uttryckte saken - det överhuvudtaget knappt är tillåtet att sälja några vapen på export. För att ändå hålla igång försvarsindustrin krävs därför undantag och särskilda prövningar i några av de myndigheter och kommittéer som tillsatts efter varje tillräckligt stor affär/skandal som tillexempel 2012 då försvarsminister Sten Tolgfors (M) tvingades bort från sin post som en följd av Ekots granskning av märkliga turer i Saudiavtalets spår. Här förekom bulvaner, plastpåsar med pengar och sannolikt mer än vanligt trixande och kanske ljugande generaldirektörer.
Då tillsattes en kommitté – KEX – som ska föreslå skärpningar av ”demokratikriterierna” vid vapenexport. I dag meddelade ordförande i kommittén Hans Wallmark (M) att han har bett regeringen om att få fortsätta utredandet även efter det (redan framflyttade) slutdatumet 14 april. Jag förstår Wallmark. Enligt de skrivningar som olika falanger i kommittén gladeligen läcker till främst Ekot är det en mycket grannlaga uppgift att få till skrivningar som samtidigt utesluter och öppnar nöddörrar för vapenexport till länder som Saudiarabien.
Möjligen har utrikesminister Margot Wallström nu styrt in världssamveteshästen på en bana som kommer att göra det omöjligt för regeringen att samtidigt sitta kvar på vapenexport/försvarsindustri/alliansfrihästen.
Enligt regeringen har svensk utrikespolitik numera feminismen som ledstjärna och styråra. Jag har funderat mycket på vad som ligger bakom den formuleringen. Betraktat som enskilt fenomen är det inga konstigheter. Med tanke på regeringens utsatta parlamentariska läge i allmänhet och med Wallströms personliga framtoning och erfarenheter är det ett logiskt steg att markera politiken som feministisk. Sett i ett bredare perspektiv så innebär denna markering dock betydligt mer än så. Och frågan är om inte Margot Wallström som jag känner som en mycket skicklig och driven politiker är ute i ett reformarbete som i grunden kan förändra svensk utrikespolitik och samtidigt befria politiken från en gammal surdeg?
En uttalat feministisk utrikespolitik – med de värden som regeringsunderlaget laddar begreppet med – är kort sagt inte möjlig att förena med att fortsätta som förut med vapenaffärerna. En klok läsare sände mig bland annat denna rad i går kväll: ” Köp grejerna från USA. (Eller Frankrike om det känns bättre.) Det blir inte bara billigare – vi slipper fjanta runt i världen och hyckla i gränslandet mellan affärer och politik.”
Hens poäng är att 1. Vi behöver ett starkt militärt försvar. 2. Ingen tror på det där med oberoende och alliansfrihet. Sverige är ett västland och sedan länge halvvägs inne i Nato. 3. Svensk försvarsindustri har kostat skattebetalarna hundratals miljarder i onödan. Industrin är numera inte särskilt svensk. Det industrin producerar – till exempel flygplan och båtar – snedvrider den svenska statens inköp. Politiken i staten är nu överens om att köpa in fler JAS plan och en stor fin båt av tillverkade förlagda i Sverige. Inköpen sker trots att den militära chefen ÖB velat prioritera annorlunda. 4. Försvarsindustrin sysselsätter kanske 20 000 personer i Sverige. Exportvärdet var senaste året ungefär sex miljarder kronor. Då jobben och exporten till stora delar är skattefinansierad borde dessa värden gradvis kunna styras över till andra samhällsområden.
Att gå med i Nato är ”verkligen inte gratis” som DN skriver på dagens ledarsida. De kanske 10 miljarder per år i anslagsökning som minst krävs för att nå upp till Natostandard borde till stor del kunna räknas hem genom att Sverige glider ut sitt mångmiljardsubventionerande av vapentillverkning i Sverige.
Mycket talar för att de båda hästarna nu är på väg åt så pass skilda håll att inte ens den skickligaste maskhållare och domptör klarar av att rida dem samtidigt. Margot Wallströms feministiska utrikespolitik kan vara det som sätter definitivt P för den gamla ordningen. Som tar oss in i Nato.
Widar Andersson