Misstroendeomröstningen mot socialdemokraternas justitieminister Morgan Johansson är oerhört intressant på båda sidorna av konfliktlinjen. På oppositionssidan formerar sig återigen – för första gången sedan Januariavtalsregeringen tillträdde – ett konservativt block med M, SD och KD. Det är också första gången som M och KD ansluter till en misstroendeomröstning som initierats av SD.
För Socialdemokraterna innebär omröstningen att stödpartierna C och L kryper ännu närmare regeringen. Bilden av två nya block som står mot varandra blir allt tydligare i riksdagen.
Om partigruppernas medlemmar och vildarna röstar som man kan anta på fredag så sitter Morgan Johansson säkert på sin post. Spänningen i omröstningen ligger därför främst inte i utgången för Johansson utan i hur styrkorna formeras i omröstningen. Ett nytt politiskt landskap håller på att sätta sig.
På ett sätt är allt som vanligt: En mittenvänster mot en mittenhöger. På ett annat sätt är inget som vanligt. Det största nya är att SD nu på allvar inlett sin resa mot makten. En resa med många och svåra prövningar för partiet som ska växla om från decennier av ansvarslös tillvaro – skyll inte på oss vi har stängts ute – till ett politiskt liv av ansvar och kompromisser.
Det andra stora som sker är att Socialdemokraterna nu på allvar går in i flocken av liberala partier. Ett stort och svårt steg för ett parti som inte har många liberala stråk sina gener.
En spännande tid framöver.
I själva sakfrågan - justiteministerns och regeringens ansvar för den helt absurda eskaleringen av skjutvapenmördandet och sprängandet - är det ju glasklart så att regeringen styr riket. Jag kan tänka mig att en sådan utveckling vi haft i Sverige under de senaste åren skulle ha lett till regeringsombildningar i de flesta andra länder. Å andra sidan har jag inget emot den mer snälla kultur vi har i Sverige. Men som sagt; ansvaret finns hos regeringen hur man än vrider och vänder på saken. Detta är myntets baksida för alla statsråd.